Men innerst inne vet vi alla att vi inte är odödliga. Samhället agerar däremot ständigt som om vi, bare vi undviker allt som kanskje tar kål på oss, faktisk aldrig skal dö. Så är det i Sverige, men också i andre länder. Det är ett i allt väsentligt internationellt fenomen som kan ses i stora delar av västvärlden.

Det finns faktisk fler psykiatriske diagnoser som på andra sätt illustrerar statens patologiska ageranden.  Jag var en gang på en mycket bra föreläsning av en amerikansk psykiater som var specialiserad på hypokondri. Hon liknade den omåttliga rädslan for sjukdomer och död som hypokondrikerna har vid en slags försäkring. Man kan tänka sig att man tar en försäkring som täcker allt. Det finnes ingen finstilt text, den gäller vid kärnvapenkrig, naturkatastrofer av alla slag, angrepp från utomjordingar och allt annat. Problemet med försäkringen är att premien måste bli hutlöst dyr. Annars skulle företaget gå i konkurs vid stora katastrofer. Hypokondrikeren har tagit denne slags försäkring, men har därmed inte råd att leva i vardagen!

Staten Sverige har gjort likadant. Vi förbjuder allt som kanskje är farligt. Vår försäkring lovar oss oändligt liv om vi bara ser till att täcka in varenda liten fara i vartenda litet skrymsle.  Vår försäkring gäller alt, det finns inget finstilt meddelande som säger att vi kanske ska dö i alla fall och följden är att vi lever tryggare ock längre, men mindre och meningslösare.

- David Eberhard, I trygghetsnarkomanernas land (2006)