--------------------------------------------------------------------------------
Please note: All files marked with a copyright notice are subject to normal
copyright restrictions. These files may, however, be downloaded for personal
use. Electronically distributed texts may easily be corrupted, deliberately or
by technical causes. When you base other works on such texts, double-check with
a printed source if possible.

--------------------------------------------------------------------------------
                         Envar sin egen professor (1)


                       Falstaff, fakir (Axel Wallengren)




Företal

och varning till läsaren

Den, vars plikt det är att skriva dessa rader, är en omätligt rik man, för
vilken det icke skulle vara n gon konst att l na var och en av sina läsare fem
kronor.

Men väl vetande, att kunskap är makt, och att en s dan ofattlig givmildhet fr n
hans sida blott skulle leda till orgier, jämförliga endast med en Neros eller
Herodes', samt övertygad p  grund av sin djupa människokännedom, att han aldrig
skulle fa igen ett öre av sina femmor, har han beslutat att i deras ställe
utgiva denna ojämförliga bok, som han milt, men allvarligt r der var och en att
köpa, tillsvidare utan att närmare angiva straffet för den tredskande.

Vi hava i dessa dagar sett boktitlar s dana som: en var sin egen läkare, en var
sin egen hyresgäst, en var sin egen loppcirkus, en var sin egen skarprättare m.
fl. Men med denna bok vill den, som skriver dessa rader, oskadliggöra ej blott
all s dan, utan över huvud all litteratur. S som källskrifter har han därför
använt alla b de tryckta, skrivna och uppbrända böcker med undantag av Lunds
stifts matrikel, och han vill se den i synen, som v gar betvivla denna uppgift.


     Falstaff

     Autodidakti  Doktor

--------------------------------------------------------------------------------


FÖRSTA DELEN


Folkbildning



Första kapitlet. ABC

D  min avsikt med att skriva dessa rader är att taga hand om människan fr n det
hon börjar f  förm gan att lära sig n got, och släppa henne först d  hon läst ut
min bok, vill jag börja mitt verk med en lättfattlig framställning av alfabetet.
Min metod är den enda tillförlitliga, vilket jag kan styrka med intyg, som
föreligga till p seende i min bostad för den, som dristar sig att utfordra
s dana.

A. Ammor kallas unga mammor,
som p  landet varit flammor.

B. Buffeln är ett hornigt djur,
ömsom ko och ömsom tjur.

C. Cypern är min sann en ö,
för den ligger i en sjö.

D. Dromedaren med sin puckel
g r i öknen ut p  ruckel.

E. Eremiten ensam g r,
trivs ej, om han sällskap f r.

F. Faster kallar man den moder,
som har fadern till sin broder.[not 1]

G. Girigbuken samlar gull.
Gull ej annat är än - mull.

H. Holofernes en g ng bjudit
p  supé en änka, Judith.

I. Ingefära upp  filbunk
Luktar bättre än en Nil-skunk.[not 2]

J. Jeremias - en profet -
mycket ont i världen slet.

K. Kors i herrans jössu namn!
Är väl detta Köpenhamn?

L. Loppan har en massa fötter,
därför blir hon aldrig trötter.

M. Mastodonten i ett gungfly
kan ej jägarns bössor undfly.

N. Negern är s  svart, att man
honom knappast skönja kan.

O. Odalmannen g r och koxar
p  sin präst och sina oxar.

P. Proletären gärna ville dricka
punsch och spela kille.

Q. Qvast och qvinna bägge 2
pläga stavas nu med k.

R. Robinson av glädje röt,
när han fann en kokosnöt.

S. Suggan älskar att sig klia
i sin eleganta stia.

T. Tranan dansar mest med sparvar.
Herreje, vad sparven larvar!

U. Upupa-epops-kalops
kan man propsa i en mops.

V. Vattnet är ett farligt gift,
vilket omger Visby stift.

W. Wasmuths liktornsringar smärta,
om du f r dem i ditt hjärta.

X. Xerxes samlade en här,
som helt säkert upplöst är.

Y. Ytterrockens mattbl  foder
gör dig varm och glad och goder.

Z. Zontariffen för en krona
för dig fjärran fr n Landskrona.

 .  ngan är ett dimmigt ting,
som f r hjul att g  ikring.

Ä. Ädelstenen Koh-i-noor
tror jag knappast att du f r.

Ö. Ölost uti festligt lag
höjer levnadens behag.




Andra kapitlet. Ba

Ba - ett av de första ord, som barnet stammar fr n sin moders läppar! L tom oss
därför stamma dem med n gra variationer, s  kunna vi därp  överg  till de
m ngstaviga orden, s som lokomobilskötare, glyptothek, kakaromonophilos o. a.,
m. m.

Ba-be-bi-bo-bu-by-b -bä-bö-bööh!
Ba-be-bi-bë-bü-by-bö-bu-ba-buff!
Baba-bibi-bebe-bobo-bubu-böbö-boll!
Bababi-bababe-bababo-bababu-bababö!
Babababi-babababo-babababu-babababöx!

Sedan upprepar man baba eller bobo, och tillägger ett antal tv ordiga stavelser,
tills man lärt sig tala bra.

Varp  man överg r till




Tredje kapitlet. Stavövningar

För att stava flerstaviga ord krävas ord med flera stavelser. S dana ord kunna
mot ringa kostnad anskaffas genom kommissionärer i landsorten eller ocks  genom
att sl  upp n gon bok.

Ett gott exempel p  flerstaviga ord är

riksdagsmannautskottssuppleantbostadsstäderskevikariebarnbarnsbyxor.

Detta ord är dock ett av de lättare.

Ett sv rare ord är däremot lejon. L-e, le, j-o-n, jon, le-jon, lejon. Detta ord
är nämligen afrikanskt, och s dana ord äro alltid sv ra. Afrika ligger i Sahara.

Uttala nu hastigt n gra flera flerstaviga ord varje

fredagsmorgon, sedan solen är uppstigen och druckit sitt sodavatten.
So-da-vat-ten: sodavatten.




Fjärde kapitlet. Sedolärande berättelser

Har nu den unge läsaren hunnit ända hit, m ste han hava n gon god och lidelsefri
lektyr, som kan bidraga att h lla hans uppstigande passioner inom deras
tillbörliga gränser. Här anser jag, att följande 4 berättelser skola uträtta
mycket gott.



I. Den lydige Konrad.

-Spring nu ut och lek, men lek snälla lekar, och lova mig att icke g  och snatta
päron i skomakarens trädg rd, förmanade Konrads fromma moder honom en
eftermiddag.

-Ja, snälla moder, det lovar jag dig, sade den lille Konrad, och sprang ut p 
vägen.

Kort därp  mötte han en elak gosse, som hette Janne. Denne var alltid smutsig
och olydig. De snälla barnen hade därför av sina föräldrar f tt tillsägelse att
undvika hans sällskap, ty d ligt sällskap fördärvar goda seder. Konrad sökte
ocks  alltid undfly allt umgänge med den elake Janne.

-Kom, sade nu den stygge Janne, kom, s  g  vi tillsammans bort och "nalla"
päron. Skomakaren är rest till staden, s  att ingen ser oss.

-Nej, svarade den lille Konrad allvarligt, jag vill icke g  med dig och nalla
päron i skomakarens trädg rd.

-Varför inte det d ? h nade den elake Janne.

-Nej, ty min goda moder har förbjudit mig det, genmälde den st ndaktige lille
Konrad och fortsatte sin väg.

Kort därp  fick han höra ett skrik fr n skomakarens trädg rd. Skomakaren hade
oförmodat kommit hem fr n den närbelägna staden och ertappat den elake Janne i
päronträdet, samt straffade honom nu h rt med spannremmen.

-Det var väl, att jag lydde min goda moder, tänkte den lille Konrad, föll p  knä
och fällde t rar av tacksamhet för att han undg tt frestelsen denna g ng.

Därp  uppsteg han och kände sig betydligt styrkt i sin föresats, att icke alls
tänka p  skomakarens päron, utan att i stället g  och snatta plommon i
skräddarens trädg rd; ty han visste med säkerhet, att skräddaren för närvarande
var borta för hela dagen i en by en och en halv mil därifr n.

Moral: Den, som lyder g r det väl,
Även om han plommon stjäl.



II. Den stygga baljan.

-Usch, den stygga baljan! utropade Frans, förtörnad över att i densamma hava
nedsänkt sina byxor. Usch, vad den är förtretlig! sade han och började sparka
den.

En äldre man, som i detsamma mycket lämpligt gick förbi, stannade, d  han hörde
detta. En annan man skulle kanske icke hava stannat för s  litet, men denne man
gjorde det, ty han kände p  sig, att här var tillfälle att uttala en vis lärdom.

-Vadan bannar du baljan? sade han till den lille vredgade gossen.

-Se, s  hon har stänkt ned mig, svarade Frans och pekade p  sina byxor, som nu
s go allt annat än vackra ut.

-Har baljan verkligen gjort det? fr gade den äldre mannen med en djupsinnig min.

- Ja, det har hon!

- Nej, sade den äldre mannen med ett allvarsamt leende - ser du, hon stänker ju
icke ner mig, fastän jag st r lika nära henne som du. Ser du, mitt barn, baljan 
kan icke...

I detsamma rusade en hund förbi och stötte till baljan, s  att hon föll omkull,
övergöt den vise mannens byxor med smutsigt vatten och krossade fullkomligt en
av hans stort r.

-Den satans baljan! skrek den äldre mannen, hoppande p  ett ben, röd i ansiktet
av smärta och vrede.

D  log den lille Frans.

Moral: Onödig visdom skall man spara,
Tills man r kar själv i fara.



III. Den flitige gossen.

Den  tta rige Jöns var den bäste i hela skolan och älskades därför mycket, om
ocks  icke av sina kamrater, s   tminstone av sin gode lärare. Han var ett
tidigt utvecklat barn: vid sex  rs  lder kunde han uppräkna alla självljuden och
sex av medljuden, vid sju  rs  lder kände han alla ljuden. Nu var han  tta  r
och kände till mycket mera av det nyttiga vi f  lära i skolan.

Hans fattige fader var en r  man, som icke älskade lärdom. Ofta ryckte han boken
ur sin flitige sons händer och skickade honom ett ärende i byn. Häröver grämde
Jöns sig i tysthet och fällde m nga bittra t rar, d  n gon s g det.

Men en dag m ste även hans h rde fader erkänna att boklig flit är ett nyttigt
ting, s som vi skola finna i det följande.

Jöns' fader r kade nämligen i tvist med en vän vid ett tillfälle, d  de utbytte
tankar ang ende ett politiskt ämne. Slutligen utbrast Jöns' faders vän: Nej, du
vet inte ens, vad poltik är! Ha!

-Vet jag inte, vad poltik är? genmälde Jöns' fader med uppbragt stämma. Ha?

-S  säg d  vad det är! sade vännen i en h nande ton.

Jöns hade hela tiden med spänd uppmärksamhet följt det intressanta samtalet. D 
han nu s g sin fader bragt i tr ngm l, ans g den flitige gossen tiden vara inne
att själv deltaga i meningsutbytet. Därför reste han sig blygsamt rodnande, och
sade: Jag tror nog att min fader vet vad politik är, tv det vet ju till och med
jag, som är s  liten.

- Vad menar du d , att det är? sade han.

-Jo, svarade Jöns med en säker röst, det är ett trestavigt ord, som best r av
trenne självljud och fyra medljud. Dess etymologiska ursprung är grekiskt och
dess betydelse är statskonst. I uttalanden det oriktigt, d  I saden pol'tik ty
det heter politik.

Sedan han sagt detta, upphörde tvisten som med ett  skslag.

(Fr n den stunden uppmuntrade fadern Jöns' flit.)

Moral: Flitigt läsa gör dig klok.
Därför läs varenda bok.



IV. Den lögnaktiga Pella.

Pella var endast nio  r, men hade redan ljugit tvenne g nger, till stor sorg för
sin gr klädda moder, som icke kunde t la en osanning. Hon agade ocks  sin dotter
rätt eftertryckligt för detta grova fel och förmanade henne till sanning och
frid. Men den lilla Pella lät icke rätta sig, s som vi i det följande skola se.

En vacker sommardag gick den lögnaktiga Pella och lekte med n gra sm 
sanningsälskande flickor. De kastade sten och smuts p  varandra och roade sig
tappert. D  kom en liten katt över g rden.

-Den katten är v r, sade Pella, d  hon fick se kissen.

Som de sm  sanningsälskande flickorna trodde, att hon talade sanning, började de
genast att kasta sten p  katten. Den träffades rätt h rt av ett stenkast, och
började därför jämra sig p  det jämmerligaste, s  att den som verkligen r dde om
katten, kom ut. Det var en aktningsvärd kvinna, som hette mor Andersson.

- Varför sl n I min katta? fr gade hon förtörnad.

D  framträdde en av de sm  sanningsälskande flickorna och sade: Pella sade, att
det var hennes katt.

Men därmed var mor Andersson icke nöjd, utan mälde vidare: Den omständigheten
att Pella uppgivit bemälda katta s som sitt ägande husdjur, giver icke vid
handen ett berättigande för eder att med ber tt mod tillfoga djuret kroppsskada.

Och icke ens nöjd med denna muntliga bestraffning, grep mor A. ett kvastskaft
och ropade: Vänta, jag skall larma eder!

D  sprungo alla de sm  sannfärdiga flickorna hem. Hemkomna berättade de för
Pellas moder, att Pella farit med osanning.

Häröver blev Pellas fromma moder s  upprörd, att hon grät sig till döds.

Moral: Den som ljuger v llar lätt
N gons död. Det är ej rätt.

Slut p  första delen.

--------------------------------------------------------------------------------


ANDRA DELEN


Lärd bildning



Första kapitlet. Kyrkohistoria

Si - det är mycket intressant, att studera denna historia; ty den är mycket
intressant.

Kyrkohistorien best r sig sex ekonomiska möten, Uppsala mötes beslut, Väster s'
recept och ordination, samt de nio Schmalkaldiska artiklarna. Dessa möten ägde
rum kort efter varandra, men i skilda länder, vilket beror p  Europas
geografiska beskaffenhet. S  kunde t. ex. kyrkomötet i Chalc don 901 icke h llas
i Väster s, ty Väster s recept ägde rum i Sverige 1601 (1748?).

Kort därp  förklarades den gode p ven ofelbar, varjämte civila äktenskap
förklarades giltiga 1873 [not 3] genom en Kgl. Förordning, som fortfarande är
promulgerad.

Dessutom finnas även baptister och kväkare. Mormonerna hava därjämte s 
ofantligt m nga hustrur, att du knappt kan tänka dig det.


Andra kapitlet. Modersm let

Detta kapitel beror till n gon del p  modrens nationalitet. Ty om t. ex. modren
är negress, m ste mannen (=sonen) anse sitt modersm l vara negressiska. Dock är
han därigenom icke förpliktad att bära ullh r.

Men om du är svensk, lille läsare, s  skall du tala svenska, ty v rt spr k är
ett mycket vackert spr k; och varför skulle du icke tala s  vackert som trots
n gon?

Tala allts  svenska, och studera flitigt i m nga  r v ra stora böcker! Ju större
böckerna äro, dess bättre äro de i reglen. Därför anses ocks  exempelvis Svenska
Akademiens Ordbok vara bättre än m ngen doktorsavhandling om X2 o.s.v.

Svenska spr ket
best r av 28 bokstäver och tio siffror jämte paragraftecken m.m.

Dess störste skald var Brage (numera död).




Tredje kapitlet. Räkning

Tv  slags siffror finnas:

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, nia, tia, knekt, tredje och

X.
D  man vet att x är detsamma som 6 (vilket ju förresten höres p  uttalet), lösas
ju lätt alla algebraiska ekvationer med 1 eller 19 obekanta genom insättande av
x, dess utbytande mot 6, 6:s eliminerande mot x, o.s.v.

Exempel p  en ekvation (icke att förväxla med ekvatorn, om vilken se Geognosi!):

x2=62; x=6; x2=12;

62=12; x=6.

Anm. Till räkning hänföres även den s. k. skräddareräkningen, ett oting, som bör
avskaffas.




Fjärde kapitlet. Geometri

Punkten är den minsta linjen.

Alla linjer indelas i raka och krokiga. Den linje, som varken är rak eller
krokig, kalla vi sned. En mycket krokig linje kallas cirkel. En ovanligt rak
linje kallas kvadrat (=fyrlining).

Man kan även rita geometri p  trappor, om man heter Archimedes och kan uppfinna
Archimedes' lag, vilken best r i att nedsänka sin guldkrona i vattnet.

Parabel och hyperbol kallas de figurer, som tjäna till att beräkna kometernas
banor. Dessa banor äro mycket bredsp riga.



Femte kapitlet. Geognosi


Jorden är en rund företeelse, som ringlar sig fram i världsrymden med den
bestämda föresatsen att g  runt omkring solen. Detta lyckas ocks ; men
dessförinnan bilda sig ljus, värme och aggregation, varp  jorden sm svärjande
fortsätter sin monotona bana, vilken för den uppmärksamme iakttagaren endast kan
erbjuda ett svagt intresse.

Jordens inre är fullt av guld och granit. Basaltgrottor förekomma p  de
Hebridiska halvöarna; vilka tillhöra Britannien.

Icke synnerligen l ngt därifr n finnes en vulkan, Vesuv, som utspyr eld och
aska; detta beroende p  det överm tt av dessa födoämnen, som han i sin ungdom
intagit, vilket bör mana dig till m ttlighet härutinnan.

Även silver finnes i Amerika, vilket givit anledning till den p  sin tid s 
omklandrade silverbillen (se kap. Modersm let!).

Att icke endast Sverige förefinnes p  kartan, beror därp , att jorden indelas i
Europa, Asien, Afrika m. m.

Europa
indelas i Sverige, Norige, Tyskland, Monaco m.m.

Sverige
best r av landskap, som styres av Kgs. Bef:hde.[not 4]

Asien
bebos av kineser och dylika husvilla individer.

Afrika
bebos av niggrar, kongofarare, tyskar, ryskar, Stanley m.m.



Sjätte kapitlet. Historia


När man skriver historia, m ste man vara mycket samvetsgrann och helst hava
varit med under hela den tidpunkt, som man har i sinnet att behandla. Har man
icke det, gör man bäst i att avskriva sina store föreg ngare. Den, vars mejsel
hugger dessa rader, har valt ett tredje sätt, vilket han dock, p  grund av dess
dyrbarhet, t.v. m ste l ta förbliva en hemlighet.

Historian handlar om krig och kungar. Ju flera krig en kung har fört, desto
flera sidor i historian kan han betrakta som sin egendom. I brist p  kungar
vilja vi tala om kejsare, näml. Ahasverus, Nero och Karl den tjocke. Detta
kallas i obrukbara läroböcker trekejsarslaget ( = 3 slags kejsare).

Efter sitt ämne indelas historien i bibelsk, svensk och allmän historia. Den
sista sorten är överflödig för dig att känna, kunskapstörstande läsare. Kan du
de b da första, vet du mer än förut.

Dessutom bör du känna tre personer vars namn du m ste ha reda p , om du själv
n gon g ng vill bli historieskrivare. De äro Napolium, Klumbumbus och
Dundrapart. Den förstnämnde tänkte lägga hela Europa under sin spira och blev
därför kanoniserad under namnet Sankt Helena, den andre upptäckte det land, till
vilket du förr eller senare f r emigrera, och den tredje är även ett omtyckt och
oskyldigt förströelsespel, varp  du kan vinna mycket pengar, om du har tur eller
m nga äss i rockärmen.

Nog historia.



Sjunde kapitlet. Naturlärdom och Naturskildring


Människan, som är skapelsens tv krona, indelas med avseende p  kroppen i tre
olika stora delar:

huvudet, eller den översta delen;
kroppen, eller den mellersta delen; samt
benen, eller den understa delen.
Det allra nedersta av benen kallas fötter, vilka äro tv  och best  av vardera
fem t r. 2x5= 10; tio t r.

Dessa äro, fem till fem, varandra lika, men var för sig olika.

Den första t n kallas stort n, och är betydligt större än de övriga.

Den andra kallas pekt n, och användes till att peka med.

Tredje t n eller l ngt n är mycket l ng.

Fjärde t n kallas ringt n. P  den kunna dyrbara ringar bäras, d  man vill
undvika skryt.

Femte t n är s  rysligt liten, att den i dagligt tal benämnes lillt n, samt
tjänar huvudsakligen till att uppbära de nyttiga organ, som kallas liktornar. Om
denna t  utvecklar sig fram t till tv  alnars längd och därp  böjer sig rakt
upp t till en längd av tre alnar, kan man i dess topp fastbinda en fackla och
därmed lysa sig hem i de stormdigra novembernätterna.

T ens ben äro tre: första benet, andra benet och tredje benet.

Varje ben i t en best r av
brosk och blod
jämte n got annat
element,
som ännu utgör naturens hemlighet.

En annan av naturens stora hemligheter är
norrskenet.

För att härifr n överg  till



Djurriket

märker man flera djur, s som däggdjur, f glar, sillar och sniglar. Det starkaste
djuret är sällsynt; därnäst kommer bältan, som kan hoprulla sig till n got, som
p minner om en pansarbetäckning. Kölsvinet är numera utdött.

P f geln har hundra ögon p  stjärten; hönan lägger närande ägg och lever i
erkänt konkubinat med tuppen; f geln Rock är utdöd, men  tnjöt p  sin tid mera
aktning än m ngen nu levande tronpretendent.

Sillen är salt och g r i stim. Valfisken uppföder levande ungar. Gäddan koka vi.
Att de flesta fiskar uppn  en s  hög  lder, beror till stor del därp  att de
bada s  ofta.

Snigeln och polypen äro slimmiga, men ofarliga i berglandskap, där redan den
höga och rena luften stärker människans mod, förs vitt icke en snöstorm eller
lavin skulle hava försvagat de kroppskrafter, som för var och en äro mera av
värde än guld och topaser.


                                     * * *

Att söka föreställa sig ett landskap med endast villebr d och inga




Blommor

bleve väl endast ett djärvt tankeexperiment.

Blommorna sakna fri rörelseförm ga och andra härliga förm ner, men  tskiljas
lätt fr n djuren genom deras brist p  läte och oförm ga att uttrycka glädje och
trots.

De indelas därföre i han- och hon-blommor, bland vilka de förstnämnda äro av
han-kön och de senare av hon-kön.

Vid parningstiden blomma de, och sätta därp  frukter, av vilka flera, s som
päror, hästkastanjer och maccaroni uppväcka m nga gissningar genom den olikhet i
form och smak, som de förete för den ivrige ätaren.

M nga blommor hava huvud, men anses dock sakna hjärna.

När blommorna blivit hö, hopsamlas de i stackar. De beklagansvärda människor,
som hava detta stackota yrke, kallas stackare.

I Australien sprida blommorna ingen skugga, varför man dock icke äger rätt att
klandra Den, som nog har sin mening med Det.




Naturskildring

En av mina lärjungar har skrivit en mycket vacker naturskildring, i form av ett
högtidligt tal till en del imaginära läsare. Det kan vara lämpligt för dig, min
läsare, att taga kännedom därav, s  att du blir i st nd att igenkänna v ren, d 
denna egendomliga  rstid börjar anfäkta dig:

"V r v r.
Det är redan nu p  tiden att förbereda sig till ett allvarligt motst nd mot
v ren, innan han börjar sin hiskliga framfart.

Varen allts  nu mycket försiktiga, mina älskeliga läsare, s  att icke v ren,
naturens poliskonstapel, tager er i kragen och befaller er att "skingra er"  t
olika h ll för att svärma bland blommor, älska, skriva vers, köpa v rkostymer
eller föröva andra, thesso liknande dumheter - vi höllo p  att säga
obetänksamheter. Varer fördenskull försiktige, men varer försiktige med
varsamhet!

G r icke ut för att svärma bland blommor och blad! Behyta eder för detta, ack,
vakter eder för detta! ty bland blommor och blader, som göra dig i hjärtat
glader, finnes m ng huggorm stor, och gift i honom bor.

Huggormsgiftet är mycket skarpt tidigt p  v ren. Huggormarna hava ju icke haft
annat att göra under hela den l nga, l nga vintern, än att ligga och samla ihop
gift i sina sm  käkar. Om du nu, älskelige läsare, böjer din lekamen för att
bryta en doftande nattviol, känner du som ett skott av en pistol, det är
huggormen som p  dig snaskar, förgiftad sedan du hem t traskar.

Vakter eder även för att älska i v ren! Kärleken griper dig och angriper din
förr s  blomstrande hälsa, sedan kan dig ingen frälsa, du blir mager och guler,
du blir dyster och fuler, du kan icke bärga dig; ty du kan icke värja dig mot
den oemotst ndliga käderleken, som beror p  v rväderleken!

Vakter eder även för att köpa eder nya v rkläder. När du sedan g r p  gatan i
dina nya kläder, njutande av solsken och vackert väder, när du där skrider, fin
och ljus, börja folk hata dig burdus, man tror att du har för mycket pengar, p 
ryggen f r du s  m nga slängar, det blir ett springande till din hydda, mot
agenter och tiggare du kan dig ej skydda, en vill ha bidrag till v r
försvarsförening, en annan vill höra om borgen din mening, en tredje vill ha dig
p  växlar dyra, din husvärd dig kräver p  din hyra, du f r varken g  eller st  i
fred, m ste den nya kostymen gömma ned!

Vakter eder även för att skriva verser "om den  teruppvaknande naturen¤, som
föder längtan hos människan och djuren! I de bästa fall det bliver s  här:

 ter det v r i Europa är.
Därför s  haver jag blivit kär.
Denna vers, som jag ristar här,
haver jag svarvat med stort besvär.

Akta dig för det! Jag ber dig p  det bönligaste därom!

Nej, strid emot v ren som en man, borsta upp dig och g  djärvt och blint igenom
denna förskräckliga  rstid, tänk p  att du är en människa, vilket ju icke v ren
är, och besegra honom därför, medan det ännu är tid!

Men tro icke därför att du sedan f r frid! Sedan kommer den ännu farligare
sommaren, d  huggormarna äro ännu talrikare, d  din kärlek är ännu mera gäckad,
d  den nya kostymen är fläckad, och din pegas är bruten och stäckad!

Men akta dig uti ungdoms ren
för den förskräckeliga svenska v ren."




 ttonde kapitlet. Läkedom

Ehuruväl det vore bäst att icke vidröra ett s  sorgligt ämne, anser jag dock min
plikt fordra att jag ger läsaren n gra vinkar, om hur han skall v rda sin hälsa
(hälsov rd) och sin sjukdom (sjukv rd).

A. Hälsov rd.

För denna uppställer jag följande regler:

1:o. Akta icke blott dina, utan även andras finnar. S som ett varnande exempel
anföra vi följande sanna händelse:

D  en torparefru i Barkaryd nyligen skulle rykta sitt svin, avrev hon utan att
tänka därp  en finne p  det frodiga kreaturet. Härav blev följden en häftig
inflammation, och hade inte djuret p  tredje dygnet nedslaktats och förs lts
till en kötthandlare, kan man lättare tänka sig än beskriva den förlust, som
hade drabbat en varmhjärtad kvinna.

2:o. Ingiv dig icke obetänksamt p  förkylningar.

3:o. Reta icke din nästa om hon är starkare än du, ty det kan bliva skadligt för
din hälsa.

4:o. Lämna r ttgiftet  t r ttorna och flugpapperet  t dina fiender bland djur
och människor!

5:o. G  icke p  isen, förr än du har sett att den bär den av dina vänner, som är
dubbelt s  tjock som du.

Följer du alla dessa r d, tror jag icke, att du löper n gon vidare fara. Skulle
du det oaktat bliva sjuk eller nedläggas p  sotsängen, komma vi till

B. Sjukv rden,

varvid du har följande att rätta dig efter:

l:o. Räck ut tungan  t din husläkare.

2:o. Tyrannisera din omgivning, s  blir den försiktig och l ter dig icke omkomma
av vanv rd.

3:o. Har du väl blivit sjuk, s  br dska ej för mycket med att bliva frisk, ty s 
snart du  tervunnit din hälsa upphör du att vara förem l för omtanke och
undseende.

4:o. Inskriv dig i s  m nga sjukkassor som möjligt.

5:o. Akta dig för att i otid betala läkareräkningar, ty de äro alltid oblyga,
och doktorn har s  m nga andra patienter.

Genom ett noggrant iakttagande av dessa föreskrifter kan du med lugn emotse den
farligaste epidemi.

Varje särskild akt av läkarens verksamhet kallas en kur. Botar läkaren den sjuke
i hans bostad, uppkommer en huskur. Gäller det husdjuren, talar man om 
hästkurer.

Den läkedom, som vinnes genom den sjuka lemmens bortskärande kallas operation
eller, om det är fr ga om ädlare delars avlägsnande amputation

En synnerligt lycklig operation utfördes nyligen av en ung medicine kandidat i
Tübingen, i det han genom trepanering botade en kvinna, som led av frostskada i
vänstra hälen. Kvinnan dog, sedan hon givit livet  t tv  söner, vilka ämna
studera till läkare för att en g ng taga revanche.

Den vanligaste sjukdomen är blodbrist; ang ende dennas uppkomst hava sex (6)
teorier framställts, men det är ett grundfalskt p st ende att orsaken till denna
sjukdom i allmänhet är den, att en massa förvildade elefanter, som ströva i
Sveriges skogar, bruka draga människor till sig med snabeln och suga ut blodet
p  dem, varp  de släppa dem. Denna helsot är, s som s  m nga andra, obotlig. Har
du den, gör du bäst i att icke hava läst detta kapitel, ty den kan ha skrämt upp
dig och ytterligare förkortat din livstr d.




Nionde kapitlet. Tyska spr ket och filosofien

Dessa tv  vetenskaper st  i s  nära sammanhang att man stundom icke vet var den
ena börjar och var den andra slutar. Alla filosofer äro tyskar, och nästan alla
tyskar äro filosofer. Filosofen Spencer är likvisst icke tysk, men väntas bliva
utnämnd därtill n gon av de närmaste bemärkelsedagarna.

Tyska spr ket
best r i likhet med grekiskan m.fl. av m nga sinsemellan olika bokstäver. V
uttalas som f; ex.: von=f n; vov-vov=f ff-f ff; o.s.v.= .s.f.

Efter dessa inledande anmärkningar bör du vara tillräckligt inne i detta
märkliga spr ks anda, för att med lätthet kunna översätta följande

tyska stycke.
Wir klopfen des Mopses Kopf. Wir hopfen. Wir lopfen. Der edle Frau lacht in der
grossen Stadt. Das dehmüthige Fürst belobt den Mops. Die junge Mann. Wir hopfen
dasz ihr stopfen den Pfeifkopf. Du tanzet mit das gute Schaaf. Wir hüpfen. Wir
lüpfen. Wir süpfen. Das edle Graf beguckt des edlen Kalops des edlen
Schwiegermutters.

Skulle du dock icke fullt ledigt kunna översätta ovanst ende, bifogar jag av
idel vänlighet för dig denna lilla

översättning.
Den harmynte vaccinatören finner en spik i den välklädde generalens brunn. De
fromma grevarna klappa den skallige fiskarens vr lande lejon. De gr sprängda
tvillingarna skänka en luftballong  t den lydige skolgossens förnöjsamma faster.
Lutfiskens ungar leka i den porlande källan. De skratta. Hon flyger. I flygen.
Varför flyger icke du? Den puckelryggige atleten spelar   quatre mains med den
leende m larens faderlösa föräldrar. Den s rade hjälten betraktar det vackra
näbbdjuret. Den segrande kaptenen bedrövar den framst ende borstbindaren. V r
ädle lärare föredrager att fira järnbröllop framför kroppslig misshandel.

Vi överg r nu, om du s  lyster, till

Filosofien.
Ordet filosofi kommer av grekiska ordet filo = jag älskar och sofo = jag sover:
allts : att älska sömn. Men enär den, som sover, icke syndar, har man ansett
sömn och syndlöshet identiska; följaktligen blir filosofi lika med att älska
syndfrihet, d.v.s. vetenskap, ty vetenskapen syndar endast emot tankelagarna,
och därp  följer ingen juridisk straffp följd.

Filosofien indelas i ett tusen underavdelningar. Den viktigaste av dem är 
Boström.

Att vara är detsamma som självmedvetande. Grubbla icke häröver, ty d  kan du
bliva galen.

Kant är känd s som uppfinnaren av imperativen.

Hegel har upptäckt att allting kan delas i tre delar. Till denna  sikt hava vi
anslutit oss i kap. Naturlärdom.

Logiken lär oss att tänka. Exempel:

1. A=B, allts  B=C; men C=A, allts  B=A.

2. Om O och Z äro olika stora, äro F och Ä lika stora; men nu är T=Z.
Följaktligen- ja, vad tror du?!

3. Alla människor äro födda; elefanten föder levande ungar; allts  är
elefantkalven en människa.




Tionde kapitlet. Döda spr k

De döda spr ken kallas s  p  grund av den gravlika stämma, varmed de framsägas
av den erfarne översättaren. Det dödaste och s ledes viktigaste av dem alla är
latinet, som uppfanns av gudinnan Latona. Känner du icke till detta spr k, är du
beklagansvärd och otjänlig att beträda m ngen viktig förtroendepost. Jag vill
därför ge dig anvisning att p  kort tid fullständigt inlära det.

Du översätter med  sklik stämma till latinet följande skildring.

"Duvan är skygg. D  Cato major bevisat själens odödlighet, tillsporde han sin
omgivning, varför de icke indrevo sina fordringar. Sedan den skicklige
fältherren uppmanat sina uthungrade legioner att modigt rycka an mot fienden,
fattade han en fana och begav sig i ilmarscher till Brindisium, för att därifr n
undkomma till Grekland. Milesias fr n Pennsylvanien var ansedd för att äga en s 
stark kropp, att han aldrig behövde begagna kryckor, men om Aristides berättas
det att han var s  rättr dig, att han aldrig kunde förm s att betala en räkning,
därest han icke blev överbevisad, att fordringsägaren skulle göra ett förnuftigt
bruk av penningarna. Sedan Camillus i sitt tal förliknat sig vid en fackla, ett
skepp och en eldig stridshingst, lade han i dagen en s dan högsinthet, att ingen
beskyllde honom för att försumma n got tillfälle att rikta sig p  statens
bekostnad. C sar skränade till Ariovisti legater, att intet, om icke ett
naturfenomen, skulle förm  honom att  terskänka friheten  t den av honom
misshandlade nymfen Omfale.¤

Har du lyckats  stadkomma en korrekt översättning av ovanst ende, kan du utan
fruktan inl ta dig p  översättningen fr n latinet. Den lyder s :

"Columba est timidus. Columbus est timissimum. In vino veritas et versio
vulgata. Ut supra post festum sunt obscura. Quousque tandem abutere, Catilina, 
patientia nostra [not 5].Amo, amas, ahasverus. How do you do? Columbus est
timida.¤

Begriper du även detta, är du i detta ämne lika förfaren som denna boks
framst ende författare. Var därmed nöjd, ty längre kan ingen människa komma.




Elfte kapitlet. Astrologi, teosofi och magik, jämte konsten att gräva gull

Astrologien
skiljer sig fr n astronomien genom den större mängd av logik, som ligger redan i
den förra vetenskapens namn. Med tillhjälp av denna art av vetande kan du lära
dig att sp  i stjärnor.

Om t.ex. en liten stjärna st r alldeles ovanför ditt huvud, d  du födes, betyder
det att du alltid kommer att hava denna samma stjärna över ditt huvud, när du
befinner dig precis p  den plats där du föddes. Om däremot t. ex. stjärnbilden
Mercurius icke synes när du födes, betyder detta att du icke kan varsna denna
stjärna förr än n got senare.

St r en blek Venus-stjärna i norr den 16 mars, betyder det att en naturlag
förm tt henne därtill.

Teosofien
upphäver dock alla naturlagar och p st r att du i forntiden kan hava varit en
värnlös känguru. Omfatta därför icke denna vetenskap, utan vänd dig i stället  t

Magiken,
som p  kort tid lär dig att - om du är mager (d.v.s. en persisk Mager) -
förvandla dina fiender till kängurus. Är du d  jägare och kan hantera en
studsare, vet jag intet nöje, som kan uppväga ditt.

Konsten att gräva gull
är lätt.
Du gräver med spaden p  den plats, där gullet ligger dolt, varp  du p  en
skottkärra hemforslar till din hydda den uppgrävda rikedomen.

Det enda sv ra vid denna konst är att veta var gullet ligger. Vet du det icke
själv, misstänker jag starkt att ingen annan upplyser dig därom. Ja!


                                     _____

Om du i flera  r flitigt läser och noga begrundar allt det, som jag här
sammanfattat under namnet lärd bildning, är du verkligen även en lärd man, och
behöver icke vara det ringaste rädd för att g  upp i



mogenhetsexamen,

i vilken personer, som äro mindre lärda än du, f  tillfälle att uppöva sitt
först nd genom samtal med dig. Vill du d  driva ett gott skämt med dem, behöver
du bara l ta bli att svara p  deras fr gor, s  f  de ingenting veta, utan äro
lika dumma som förut. Innan du blir i tillfälle att förskaffa dig denna billiga
förströelse, m ste du emellertid hava skrivit en bok om n got av följande



ämnen i mogenhetsexamen:

Kort karakteristik av König von Preussen.

Orsakerna till freden.

Jämförelse mellan kyrkomötet i Paphlagonien och Viborgska smällen.

Varför skrev Goethe vers?

Naturen.

Sedan allt detta är undanstökat, behöver du inte krusa för n gon. Men d  nu din
intelligens givetvis m ste vara h rt anlitad av alla de abstrakta och konkreta
saker, jag lärt dig, behöver även din fantasi n gon näring. Som nu varje neveu
oantastat kan sätta i din hand vilken

roman
som helst, skadar det icke att du redan i förväg därutinnan inhämtat n gon
färdighet. Till din tjänst vill jag därför här reproducera utdrag ur tre de
bästa romaner, som n gonsin blivit skrivna: (Jag har själv skrivit dem.)


--------------------------------------------------------------------------------


Nyttiga romaner: De tre marodörerna


Kap. 1


Giftblandaren

 r 1621 den 7 maj klockan 11,90 f. m. s g man p  vägen som leder fr n Poitou
till Paris  tta ensamma ryttare i ett gott och livligt handgemäng.

Sex av de ensamma ryttarna tycktes höra tillsammans, ty de voro synnerligen
trasigt klädda, medan de tv   terst endes kläder glänste av guld och silver i
det klara skenet fr n morgonsolen som dolde sig bak täta moln.

Länge kunde dock de tv  sistnämnda icke st  emot den förenade och fruktansvärda
tapperhet de sex utvecklade. Snart s g man även de tvenne praktfullt klädda
ryttarna vackla ned Ifr n hästryggarna för att g  och uppsöka det enkla land,
där de icke längre hade behov av vare sig guld eller silver.

S  fort de sex andre märkte detta, upphörde de aktningsfullt med sitt anfall för
att i stället ägna dem den sista v rden, vilken vid detta tillfälle bestod i att
sorgfälligt vända ut och in p  de fallnes fickor samt därp  avkläda dem deras
f fängliga skrudar.

-Ventre - saint - gris! ropade en gulsiktig herre, som tycktes vara de sex'
anförare, i det han käckt vred upp sina mustascher. - Detta var ett styvt
arbete!

-Det m  du väl säga, Pathos! inföll en man med isterhaka, men s  sant jag heter
Oporto vill jag aldrig hädanefter vara med om att överfalla en s  stor styrka.
Eller vad säger du, Paradis?

Den tillfr gade, en flintskallig man med ett finnigt och besvärat utseende,
svarade med en blyg röst; pal-sambleu! t te-de-dieu! sacré nom-d'um petit
cochon!

-Sl  dina prästerliga griller ur huvudet! mumlade Pathos, som fann dessa
kötteder alltför lidelsefulla.

-N , välan, kamrater! vände han sig till de tre männen av lägre rang, som
iakttagit tystnad under hela detta uppträde. - Huru passar er yrket? Viljen I
taga värvning vid konungens eget marodörregemente? Vasa?

- Morbleu! svarade alla som med en mun.

- N väl! Bliven d  v ra betjänter.

- Parbleu! svarade de tre trashankarna.

- I lön f n I s  mycket I själva kunnen skaffa er.

-Sapristi! svarade de tilltalade, p  vilkas ansikten en livlig fröjd avspeglade
sig vid detta frikostiga förslag.

-Och nu, slynglar, marsch ut till närmaste värdshus. Vi skola komma senare.

S  fort de tre betjänterna försvunnit ur sikte, vände sig Pathos med allvarlig
stämma till sina tv  vänner.

-Oporto! Paradis! Kamrater! Kungliga marodörer! Hören mig.

-Vi höra! svarade Oporto, som tankfullt strök sin isterhaka.

- Upp! Till Verket!

- Till Verket! svarade Paradis' milda stämma.

Och vändande sina hästar mot norr, redo de tysta tolv timmar [not 6] i
sporrsträck. ---

-Halt! kommenderade Pathos, som var ännu gulare än eljest.

De befunno sig p  en ödslig, dyster ö, utanför ett litet fallfärdigt hus med
tillslutna fönsterluckor. M nen sken klart p  naturen och tycktes vara blek av
fasa.

Pathos steg av hästen, gick bort till en av fönsterluckorna och lade med en
oefterhärmlig  tbörd, som förr dde m ng rig vana, sitt öra till en springa,
medan Oporto försökte se in genom en annan springa och Paradis lagade i ordning
en knippa dyrkar.

Vad Pathos och Oporto hörde och s go kom deras blod att stelna.

Mitt inne i den klent upplysta kojan l g en ung skön kvinna bunden p  golvet,
medan en gammal alkemist med ett vidrigt utseende tillagade ett djävulskt gift i
en retort av bolmörtsved.

-Fram t, kamrater! viskade Pathos med d nande stämma.

Och de tre ädelsinnade marodörerna bände upp dörren med en kraftig stöt.

-Ha! röt den gamle alkemisten, d  han s g sig störd i sitt förehavande. Ha! Jag
är upptäckt.

Medan Paradis höll gubbens b da darrande händer, ägnade Oporto sin undersökning
 t en butelj denaturerad sprit, som stod i ett hörn.

Pathos s g p  kvinnan. En gulhet, som rent av upplyste hela rummet, spred sig
över hans ädla drag. Med ett rytande drog han en tälgkniv och störtade sig över
alkemisten.

- N d! vr lade denne.

-Tig, man! Du skall f  leva, men p  ett villkor. Du tillagade ett gift, avsett
för denna kvinna, d  vi avbröto dig?

- Ja, stränge herre.

- N väl! Gör detta gift dubbelt starkare.

- Huru - skall kvinnan...

- Ja, sade Pathos, dystrare och gulare än n gonsin.

- Varför? utbrusto Paradis och Oporto p  en g ng.

- Denna kvinna är...

- Vem är hon? fr gade Oporto och Paradis, flämtande av nyfikenhet.

- Mylady! snyftade Pathos med bortvänt ansikte.

Utan ett ord till invändning drogo Oporto och Paradis sig tillbaka, lämnande
Pathos  t sin förtvivlan, alkemisten  t sin giftblandning och den fjättrade
skönheten  t sitt öde.

D  hördes tre starka slag p  dörren.

-Vem är det? fr gade Oporto med av sprit kvävd stämma.

- Polis! ljöd det brutala svaret.

De tre marodörerna utbytte en vältalig blick med varandra.

Därp  hoppade de i en blink ut genom fönstret och beg vo sig utan fjäsk och med
hastiga steg därifr n.

Knappast voro de försvunna, förrän tv  poliskonstaplar inträngde,  tföljda av
d tidens mäktigaste man.

-De äro försvunna! gnisslade den senare med sammanbitna tänder.

Dessa tänder tillhörde Armand Du Plessis, kardinal Richelieu, minister och
ränksmidare, född 1530, död 1671 [not 7].



Hästdödaren p  Pampas


Kap. XIXLX.


Bakh llet

     Glengarrys digra dal är full av blod
     och morgonsolen str lar klart.

     Gammalt sk despel.

D  Ullstrumpa, irländaren och den unge Carl Müller trädde ut p  den vida
slätten, började just solens str lar att fylla topparna p  den stolta
bergskedja, som kringgärdade Glengarrys bördiga dal. Det var en st tlig anblick,
som här erbjöd sig för den unge Carl Müller, som nu för första g ngen i sitt liv
kände sitt hjärta sl  kapp i kapp med skaparens. D  han stod till vänster om
Ullstrumpa s g han framför sig Glengarrys dystra dal, vari den lilla bäcken
Wisky-Creek framsorlade inte olik ett band av silver; till höger reste sig
Cordillerernas ärevördiga hjärnor, till vänster svindlade ögat vid  sikten av
Pyrenéernas himlastormande branter, medan i fonden Popocatepetl lyfte sin snöiga
kam mot den för tillfället indigobl  himlen.

-Ja, min son, sade Ullstrumpa med djup stämma, s dan är Guds natur.

Irländaren hade emellertid redan gjort upp eld och satt toddyvattnet över. Till
detta naturbarns egenheter hörde nämligen att i stället för kaffe dricka en
stark toddy om morgnarna, vilket, enligt hans egen utsago, skyddade honom
förträffligt mot förkylningar. Ullstrumpa hade dock märkt att under den sista
veckan, allt efter den blodiga sammanstötningen med Den kväkande  len, hade
irländaren ökat kvantum av sin morgondryck med hälften, antagligen för att kväva
den ängslan för ett indiananfall, som beklämde honom.

-Vän Paddy, du borde inte dricka fullt s  mycket toddy p  fastande mage om
morgnarna, sade Ullstrumpa i en lätt förebr ende ton, d  han s g irländaren med
alla tecken till yttre och inre tillfredsställelse tillaga sin tjugonde tuting.

Men irländaren gillade icke denna anmärkning, utan tömde helt lugnt sitt glas.
Först därefter började han iordningställa vännernas frukost, vilken, nu som
alltid, utgjordes av soltorkade bufflar och en art vilda, gridilina grankottar,
mycket blodrenande.

Sedan de hade ätit och omsorgsfullt utpl nat alla sp r efter sin lägerplats, för
att undg  Den kväkande  lens efterspaningar, t gade de vidare tills de vid
middagstiden hunnit till en lund av mangroveträd, dit de drogo sig för att undg 
den värsta solhettan. Ullstrumpa skulle just lägga sitt huvud ned p  en massiv
sten, d  ett utrop fr n irländaren hejdade honom.

-Vad kan detta vara? ropade denne, i det han höll upp i luften ett förem l, som
vid en hastig anblick s g ut som en tygtrasa.

-Guds död! mumlade Ullstrumpa efter en stunds granskning. Det är en wampum! Och
det är en Comanche-wampum.

Det var ocks  mycket riktigt en Comanche-wampum den  ldrige hästdödaren höll i
sina solbrända händer.

-Det är d  f fängt att, mumlade han bittert, det är d  f fängt att söka undfly
Den kväkande  lens hämnd. Comancherna äro runt omkring oss, mina barn, till
bevis se denna wampum!

-Vad är en wampum, fader? fr gade den unge Carl Müller.

-Det gör detsamma vad det är, svarade den erfarne Ullstrumpa, och det är icke
rätt gjort av dig att överhopa mig med fr gor d  vi ha s  viktiga saker för
ögonen.

Rodnande över den förtjänta tillrättavisningen grep den unge Carl Müller den
ärlige hästdödarens händer och tryckte en sonlig kyss p  desamma.

-Vi m ste genast bryta upp. Kan du, Paddy, noggrant säga mig huru denna wampum
l g, fortfor Ullstrumpa.

Paddy sökte beskriva för honom huru wampum hade legat d  han tog upp densamma.
Strax ovanför p  en gren hängde en liten tuss hjorth r.

-Detta hjorth r har suttit p  en ung Comanches jaktväska, förklarade den gamle
strövaren efter en stunds tystnad. En gammal Comanche skulle inte hava kunnat
krypa denna sv ra väg.

Han försjönk i betraktelser, ur vilka den unge Carl Müller och irländaren icke
v gade väcka honom. Men som de visste att han kunde läsa i naturen, särskilt i
avseende p  allt, som kunde komma under rubriken Sp r, lika s som i en öppen
bok, avvaktade de i andlös spänning att f  höra vilka slutsatser han kunde draga
ur upptäckten av wampum och hjorth rstussen. Länge satt han och grubblade och
blev allt dystrare och dystrare; men slutligen reste han sig och sade djupt
upprörd.

-Mina barn, om en timme äro vi upptäckta; s framt vi icke rädda oss. Genom denna
mangrovelund hava mellan trettiofem och trettiosex comancher t gat för sex
timmar sedan. De st  under befäl av Kväkande  len, och jag skulle mycket
misstaga mig om icke även Den tankfulla uttern och Det skrattande lokomotivet
äro med p  krigsstr ten. Av dessa comancher är en flintskallig, en besvärad med
hosta, och en vänligt sinnad mot oss. De  tföljas av fem squaws, som hava ett
h rt slit att tillaga mat  t s  m nga krigare. Men, tillade den gamle
hästdödaren, i det han med ett bistert löje smekte sitt trogna muskedunder, de
skola snart bliva färre!

Den unge Carl Müller och irländaren hade med stum beundran lyssnat till den
sinnrika utläggning Ullstrumpa  stadkommit endast genom sammanställandet av de
tv  enkla fakta: wampumen och hjorth rstussen. Visserligen hade de under sin
l ngvariga samvaro med den gamle djurdödaren mycket ofta dragit fördel av hans
ovanligt skarpa sp rförm ga, men s , som i dag, hade dock aldrig hans skarpsinne
framst tt för dem.

Ullstrumpa hade under sista delen av sitt tal med vidgade ögon betraktat en
kullfallen trädstam, som väckt hans uppmärksamhet genom n got, som liknade en
rörelse. Utan att för sina vänner förr da sina misstankar gick han med spänd
mörsare fram t tills han hunnit mitt för den misstänkta trädkubben. D  varseblev
han att det var en Comancheindian, som smetat över sig med mossa och
mangrovelöv. Med stor sinnesnärvaro l tsade Ullstrumpa som om han icke märkt
krigslisten, men plötsligt satte han sig som en  ska med all sin tyngd p  den
förklädde indianen. Man hörde ett dovt knastrande ljud - Ullstrumpa hade med sin
kroppstyngd knäckt alla revbenen i det olyckliga rödskinnet, som nu vred sig i
dödsryckningarna, gutturalt rosslande orden: wigwam - squaw - tomahawk
Manitouskalp - sälla jaktmarker- eldvatten!

Den unge Carl Müller och irländaren trodde först att den reslige hästdödaren
hade fallit omkull, men d  de vareseblevo vad som tilldrog sig under Ullstrumpas
kropp, intogos de av djup häpnad. Ullstrumpa reste sig igen när Comanchen var
riktigt död, och sade allvarligt: p  detta sätt har jag aldrig dödat n gon
indian förr. L tom oss skärsk da honom!

De vände den döde rätt och s go p  honom - det var Den kväkande  len!!!




Varför svor han denna ed?


Kap. 41

I markis Peyrvans rococosalong slog pendylen tio. De stora silverkandelabrarna
kastade ett dystert skimmer över baronessan Eleonoras ädla drag inom dess ram av
korpsvarta lockar.

Hennes man baronen reste sig, medan ett djävulskt löje spelade kring de bl leka,
tunna läpparna.

-Läs, fru baronessa! sade han med ett vidrigt skratt. Läs!

Och han överlämnade till den olyckliga ett litet konvolut.

Eleonora kastade en  ngestfull blick p  den gamle markisen.

- Min far! bad hon.

-Läs, min dotter! sade den siste Peyrvan med en dyster  tbörd.

Darrande öppnade Eleonora det gulnade papperet. Redan vid genomögnandet av de
första raderna betäckte en olycksb dande blekhet hennes fina anlete, liksom d 
naturen bleknar för vinterns bistra ilar.

Plötsligen föll papperet ur hennes hand. Med ett skärande skrik, som kunde hava
kommit det sista h ret att resa sig p  en flintskallig, segnade hon ned i en
vänlig f tölj.

Den gamle markisen vände sig om till den mot sin vilja skrämde baronen.

- Du ser nu, Gontran! sade han med dov stämma.

Och djupt gripen av en ohejdad, v ldsam torrhosta strävade den gamle ädlingen
bort emot deuxbattangerna.

Vid detta ljud instörtade en kammarjungfru, men stannade förstenad vid  synen av
den avsvimmade Eleonora.

Med en oefterhärmlig  tbörd, som i sig innefattade och p  en g ng uttryckte hat,
hot, triumf och lycka, pekade baronen p  sin maka.

- För fru baronessan till sina rum - sade han.

Och med en fin betoning tillade han:

- Hon befinner sig icke väl...

Vad stod d  i detta konvolut?

Det vet ingen. Och ingen har n gonsin f tt veta det.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

D  Eleonora n gra timmar senare slog upp ögonen, utmattad av den förfärliga
nervkris, som hennes späda lemmar hade m st utst , kallade hon med matt stämma
p  sin kammarsnärta.

Denna nalkades, men vid första anblicken p  Eleonora uppslog hon ett anskri och
störtade ut.

-Vad är det? ropade Eleonora, gripen av en plötslig fasa.

Ingen svarade den s  djupt prövade kvinnan p  denna tilldömes s  berättigade
fr ga.

Men icke länge skulle hon sväva i ovisshet. Allt för snart skulle hon ryckas ur
detta pl gsamma tillst nd, i vilket dock alltid hoppet genomskimrade för hennes
det värsta fruktande ande.

Baronen inträdde, och i den halvöppnade dörren bakom honom framskymtade
domestikernas förskrämda huvuden.

- Ha! utbrast han.

Och den annars s  järnh rde världsmannen kunde icke  terh lla en svag ton av
medlidande i detta utrop. S  l ngt hade han dock icke syftat med sin hämnd.

-Men svara mig d ! Vad är det? bönföll baronessan mera död än levande.

Till svar räckte han henne en handspegel av ciselerat silver.

- Se, olyckliga!

Eleonora kastade en blick i spegeln. Ljudlöst sjönk hon därp  tillbaka.

Vad hon hade sett hade hastigt förlamat hennes ande.

P  dessa korta timmar hade nämligen hennes förut s  korpsvarta h r blivit -
otroligt att säga: alldeles eldrött...

Denna sista fruktansvärda stöt kunde hennes bräckliga väsen icke uthärda.

Intet kunde uppväcka henne ur den hemska dvala som nu fängslade henne.

Den i hast efterskickade läkaren, specialist just för dylika fall, rynkade
pannan mycket betänkligt, d  han fick se henne.

-Huru länge har hon varit s dan? fr gade han den över sitt verk förskräckte
maken.

D  han fick veta att hon redan varit s  i en timma, höjde han sitt pekfinger:

-D  dör hon strax! sade han med en vemodig blick p  den unga kvinnan.

Och efter ännu en blick vinkade han  t alla att de skulle vara tysta.

Därp  tog han upp sin klocka och räknade högt.

- Ett - tv  - tre!

Och - förunderligt att säga! - just som den gr nade vetenskapsmannen uttalade
det lilla ordet tre, sträckte baronessan Eleonora ut högra benet - och dog.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Vad som nu  terst r att nämna om de handlande personerna är snart sagt.

Baronen var visserligen för en tid krossad av det överm tt, vilket hans hämnd
n dde; men som en erfaren världsman tröstade han sig lätt. Den förmögenhet han
ärvde efter sin maka uppgick till 260,000,000 pund sterling. P  räntorna av
detta kapital för han ett furstligt liv i Paris, delande sin tid mellan nöjen
och statskonst. Han tros bliva riddare av en amerikansk orden om n gra  r. S 
har han  tminstone antytt för sin förtrogne, Gaston de Pequ, vilken nu som förr
är en värdig stallbroder, d  det gäller att bedraga ädla människor.

Den siste Peyrvan framtynar ett ömkligt liv p  sitt slott. Han kunde icke
uthärda det sv ra slag, som dotterns död var för den gamle Sankt
Ludvigsriddaren. Hans även förut icke synnerligen starka hjärna blev hädanefter
allt svagare och svagare. För närvarande har han den fixa iden att han är ett
piggsvin, varför han alltid sammanrullar sig i ett hörn av praktgemaket, d 
n gon av hans talrika underhavande söker att träffa honom i och för n gon
ekonomisk angelägenhet. Detta sorgliga tillst nd hindrar honom dock icke i vissa
ögonblick fr n att vid högtidliga tillfällen uppträda med all den makt och prakt
hans ställning i den idoga byn förlänar honom.

Vad slutligen Hector de Bonnevan ang r, s  vet ingen var han finnes.

Men i en liten stad i Ryssland bor en egendomlig man, som befolkningen alltid
ser vandra fram och tillbaka, ja, fram och tillbaka p  torget, tryckande en
svart h rlock till sina läppar med utropen: Eleonora, Eleonora, Eleonora!

Men han vet icke, den beklagansvärde, att detta svarta h r nu är rött, s  vida
det icke redan multnat i ätten Peyrvans kalla gravvalv...


--------------------------------------------------------------------------------
[Envar sin egen professor, del 2.]
[About the author]
[English Homepage]
[Svensk bassida]
[Origo menu] 

--------------------------------------------------------------------------------
Noter:

1 Nämligen om fastern är gift och har barn. [Tillbaka]

2 Ett djur, vars lukt överträffas av den billigaste  dek l ng. [Tillbaka]

3 Lagboken har en avvikande mening. [Tillbaka]

4 Se Statskalendern. [Tillbaka]

5 S  börjar romerska läkaresällskapets Salmonibrev till häradshövding Catilina,
vilken genom kvacksalveri tog ifr n dem deras patienter (patientia nostra).
[Tillbaka]

6 Härmed först s franska timmar, varav en hel del g r p  en svensk timma.
[Tillbaka]

7 Franska  rtal, för vilka en annan beräkning än den vanliga ligger till grund.
[Tillbaka]

--------------------------------------------------------------------------------
*** 



--------------------------------------------------------------------------------
Please note: All files marked with a copyright notice are subject to normal
copyright restrictions. These files may, however, be downloaded for personal
use. Electronically distributed texts may easily be corrupted, deliberately or
by technical causes. When you base other works on such texts, double-check with
a printed source if possible.

--------------------------------------------------------------------------------
                         Envar sin egen professor (2)




Ett intermesso

eller

ett mellanting mellan den Lärda och den Praktiska bildningen, som torde vara att
finna i den framsynte lantbrukarens sätt att tillbringa sitt liv. Som detta är
mycket nyttigt för läsaren att veta, har jag här nedan beskrivit huruledes jag
stundom bevistar mina jordagods.

För den resolystne har jag även skildrat min resa till norra Italien. Att resor
äro bildande torde endast den obereste v ga bestrida. Men resekostnaderna äro
sv rare att bestrida, s framt man icke har läst denna bok, d  resan blir ganska
billig p  grund av de m nga upplysningar, som därur kunna dragas med samma
lätthet som man drager en finger ur ett vattenfat.



Konsten att leva p  landet


I



Mönsterfarmen

En massa bönder ha i dessa dagar, d  grönskan växer s  starkt, hänvänt sig till
mig med anh llan om upplysning i en hel del lantbruksfr gor. Ingalunda vill jag
undanh lla dem mina goda kunskaper i detta ämne, ty f  personer torde ägna
livligare intresse  t v r modernäring än den, vars lätta uppgift det är att
skriva dessa rader.

Som emellertid mina vänliga fr gare bo p  s  olika platser, och det strider mot
mina heligaste (=ekonomiska) grundsatser att rikta ett egennyttigt postverk,
vill jag i denna mycket spridda bok giva var och en sitt beskärda svar.

P. A. i Jockmock klagar över, att han har s  litet gödsel. Jag skall snart resa
till dig och taga litet gödsel med mig. Mycket lär det dock icke kunna bli.

O. M. i Arlöv vill avsätta sina feta oxar. "Men vem betalar bäst?¤ fr gar den
misstänksamme mannen.Det gör den som skriver dessa rader. Jag betalar pr 100 kg.
oslaktad vikt kr. 2-3, pr sekunda växel, att betalas vid tillfälle. Detta anbud
st r öppet i tv  timmar. Skulle det vid framkomsten befinnas, att handeln
avslutats mot oxarnas vilja, betalas dock ingenting, men oxarna beh llas som ett
litet straff.

P. von Q. lider av mul- och klövsjuka, men önskar bliva fri därifr n. Denna
önskan finner jag vid närmare eftertanke helt naturlig, och kan icke annat än
uppmuntra honom till att ej avst  fr n denna önskan.

Hos J. P. i Barkaryd blommar pingstnarcissen, och en stängel är 2 fot l ng.
Detta är ju förträffligt, min goda J. P., men jag är ännu längre. För övrigt
tror jag icke, att man kan använda pingstnarcissens stänglar i hush llet, även
om de vore mycket längre; om man däremot av dem binder sm  kransar, kan man
förskaffa sig en svag föreställning om cirkelns form. Men detta är en klen
njutning.

Fr n A. O. i Södreg rd erh ller jag förfr gan om bästa sättet att sköta ett
stort jordbruk. S som ett slags besvarande av denna fr ga vill jag förtälja
huruledes jag sköter min mönsterfarm i Sk ne.

Jag s r mycket tidigt, vanligen i slutet av Januari, sedan jag först uppluckrat
den feta myllan och fördrivit kälen genom p gjutande av varmt vatten. Detta
p gjutande verkställes av min favorittorpare Adrian, som nu är mycket van
därvid. Han föredrager detta arbete framför varje annat, och begär sällan mer än
4,50 pr dag. Detta giver jag honom mera än gärna. Därp  s r jag och Adrian v rt
vete, varvid jag för kastskoveln, medan Adrian räfsar igen jorden med en liten
kratta, som hans moder förfärdigat och s lt till mig för 28 kronor. Krattan är
grönm lad med sm  röda prickar. Sedan jag s tt mitt vete, s r Adrian sitt vete,
varvid han för kastskoveln och jag hanterar krattan.

Därp , i medio av Mars, planterar jag potatis och sätter en rova här och var. I
slutet av Mars brukar det regna mycket, och d  fördriva Adrian och jag tiden
inomhus med att lösa livets fr gor. Men första vackra dag störta vi  ter ut. Och
nu, medan solen skiner, s r jag blandsäd, medan Adrian sjunger v r vackraste
folkvisa och planterar luktvioler.

Under detta arbete gryr snart den första Maj. Den dagen säljer jag det mesta av
min boskap, varp  jag och Adrian höja den festliga pokalen i trenne dygn. Men
sedan  ter ut till arbetet! Iklädd en snövit linnedräkt skäktar jag lin och
plöjer upp  krarna. Adrian far till staden och l ter premiera min brokota
hingst. Adrians moder väver dräll, lukar, sticker sparris och klipper svinen. Vi
leva ett lyckligt liv.

I Juni blommar r gen, och av dess vackra blommor binder den, som skriver dessa
rader, stora buketter, som Adrian säljer i staden. Den kvarblivande halmen
skördar jag med en skördemaskin av Mac Cormicks tillverkning och skänker den
till Adrians moder, som därav förfärdigar de nättaste halmhattar  t Adrian.

Juli och Augusti hava vi br tt med skörden. Än skördar jag klöver, än bovete,
allt efter som det faller sig. Sädeskornen och fröna blanda vi tillsammans i en
stor hög, som vi sälja efter m tt till en vän. För en hög p  tre alnar ger han
ända till tre kronor. Han är s  rik.

September är min jakt- och slaktm nad. Jag skjuter vad jag kommer över, resten
f ngar Adrians moder i giller. Nu inköper jag även oxar och  ngtröskor. Mina
svin nedstickas, mina hönor hängas (för att undvika blodfläckar p  Adrians
moders förkläde ), mina bin rökas ihjäl.

Oktober ägnar jag till att taga upp n got rosenpotatis.

I Novembris plöjer jag trädorna och skakar äppleträden. D  jag för nio  r sedan
skakade dem, föll ett stort Grawensteineräpple ned i huvudet p  Adrians moder,
och inträngde s  djupt att det icke kunde uttagas därifr n. Hos denna genomsunda
käring höll sig äpplet fullkomligt friskt i tre m nader. Därp  lät jag, för att
undvika de obehag, som skulle uppst  vid dess bortruttnande, med stor kostnad
förstena detsamma. Men en liten kärna hade undg tt försteningen, och grodde och
slog rot i den saktmodiga kvinnans huvud, och är nu ett litet vackert träd p 
över tre alnar. Adrian klättrade upp i det häromdagen och plockade äpplen till
desserten, medan jag vilade i dess skugga. Adrians moder var i början n got
generad över denna ovanliga h rprydnad, men nu är hon fullkomligt van därvid.
(Detta är verkligen sant, och jag t l intet tvivel därom.)

I December köper jag julklappar  t Adrian och Adrians moder. Den kvarvarande,
otröskade säden uppsättes i kärvar till de sm  f glarna. Förliden jul hade jag
uppsatt  ttio tunnor säd p  detta vis. Adrians moder grät av glädje d  hon hörde
de sm  f glarnas skr l. S som svenske män ägnar och anst r dolde Adrian och jag
v r rörelse bakom en höstack, till dess en massa f glar samlat sig, d  vi rusade
fram och sköto de sm  matnyttiga yrfäna. S som preludium till en mycket mörk
toddy smakade de ej oävet.

P  ny ret släpper jag stundom kreaturen ut p  bete. Det händer nämligen att ett
och annat grönt sädesstr  övervintrat, varjämte en del mossor och lavar
verkligen äro ätbara vid ganska l g temperatur.

Min mönsterfarm betraktas ännu endast med förundran av mina grannar; men om de
visste huru mycket den giver i ren beh llning, tack vare dess rationella
skötsel, skulle de kanske f  en helt annan tanke om den, som giver detta svar p 
de m nga odalmännens lärgiriga förfr gningar.

II



Adrians födelsekväll

Omhägnad av tusen riga ekar ligger min mönsterfarm Glädjefrid skyddad för alla
de stormar, som vältra Atlantens stolta  ngare omkull. Förströelserna p 
Glädjefrid äro icke m nga men stora. Min namnsdag firas med buller och b ng. Jag
gör mig ett nöje med att ombyta förnamn varje  r, vadan jag oförutsett kan väcka
upp min omgivning med dundrande kanonsalut vilken dag p   ret jag vill. Om deras
trumhinnor därvid brista, g  de därigenom dessvärre förlustiga om nöjet att höra
det namndagskväde, jag d  uppläser.

Men även andras bemärkelsedagar firas.

Huru lycklig blev jag icke d  min favorittorpare Adrian en vacker höstkväll
inkom i min festv ning och med glädjestr lande ansikte förtalte mig att han just
nu fyllade trettionio  r! Jag ägde icke ord för att uttrycka min rörelse. Jag
fattade hans hand, som s  ofta fört kastskoveln och krattan; och efter en stund
sade jag: Emottag min lyckönskan! Jag vet att du icke tycker om penningar.

Senare p  kvällen spelade jag patience med Adrian, varvid han som vanligt hade
otur. Han förlorade n got över hundra kronor. Dagen var mycket glad.

Vi avslutade densamma genom att n got efter 3 p  morgonen knacka upp Adrians
moder, vilken  t mig tillredde en den härligaste sillfrukost, medan Adrian gick
ut och invigde sitt nya levnads r med strängt jordbruksarbete till kl. 4 e.m.,
d  han av mattighet avsvimmade; häröver blev den, som skriver dessa rader, s 
uppskakad att jag m ste styrka mig med en mycket god middag.

Sedan Adrian njutit en stärkande sömn under närap  tv  timmar övergöt jag
Adrians moder med en spann iskallt vatten, emedan hon klagade över den starka
värmen. Vid ljudet av detta brus och moderns anskri uppslog Adrian sina ögon och
uppgav det hjärtligaste flatskratt vid  synen av den lungv ta gumman, som, även
hon, hade sv rt att h lla sig för skratt.

Temperaturöverg ngen var henne dock n got för stark, och följden blev till
hennes förv ning en häftig lunginflammation, ur vilken hon repade sig först
efter tre veckor. Under denna tid v rdades hon p  det ömmaste av Adrian, som
sällan vek fr n hennes bädd. Som jordbruket härigenom led rätt betydligt, m ste
jag till min ledsnad göra rätt stora avdrag p  hans lön. Men rätt skall vara
rätt.

III



Tv  mina djur

 t husdjursaveln p  Glädjefrid har jag ägnat en pinsam uppmärksamhet, som endast
överträffas av deras tillgivenhet för mig. Min blodmops Buff är ocks  ett av de
vackraste djur n gon sk dat. Jag vill nu icke tala om hans ögon, ty de trotsa
all beskrivning. Jag vill i stället tala om hans tänder.

Hans tänder äro 48 till antalet, ty han har, genom omsorgsfull v rd, erh llit en
tredje tandg rd; vilken fördel detta är för honom, när han anfaller mina
fiender, kunna dessa intyga, om de ännu hava n gon sanningskärlek kvar i det,
som kvarst r av deras kropp.

D  han viftar med sin svans, uppst r ett s  starkt luftdrag att jag har sv rt
att h lla balansen. För att kunna bibeh lla densamma har jag alltid d  jag är
ute och g r med honom en balanserst ng i handen. Där t skratta folk, men de
pläga inte göra det mera än en g ng, ty p  en vink av mig sl r Buff kull dem -
varp  jag avlägsnar mig för att slippa höra jämmerskrina. Allt s dant stör
nämligen min matsmältning.

Om n got nutidsdjur genom n gra egenskaper skulle överträffa denne blodmops,
vore det väl endast mitt hornsto.

Genom en m ng rig korsning emellan en fr n Bosnien inköpt oxe (Bos. bovis L.)
och min brokota märr, lyckades det mig nämligen till slut att framställa ett
mycket egendomligt, fullkomligt levande väsen, vars utseende var detta:

Huvud: märrens, men med horn.

Kropp: oxens.

Ben: märrens smäckra d :o, s  när som p  ett bakben, vilket genom en underbar
ödets lek blivit likt ett av mina [not 1].

Detta nya djur kallade jag Kaskett, ty det är av samma kulörthet som Adrians
gröna mössa.

Vi använda Kaskett dels s som travare, dels s som mjölkdjur. Endast jag dricker
av denna mjölk, och en g ng slog jag nästan ihjäl Adrian, d  jag ertappade honom
vid försök att bemjölka hornston. Rätt skall vara rätt, är mitt valspr k.

Kaskett skall snart kalva ( =föla). (Huru detta kommer sig, vet jag icke, men är
nöjd med blotta faktum.) Dess blivande fölkalv skall jag med varm hand skänka  t
den mestbjudande. Affär är affär.

S som travare är Kaskett oöverträfflig. D  jag rider fram p  henne, svettas jag
av n got som liknar rädsla, ty hennes hastiga lopp kommer mig nästan att förlora
andedräkten - den dyrbaraste av mina dräkter. Men ve den, som söker hejda oss!
Ty vi äro tv  mot en vare detta nog sagt för den, som först r att tv  genom en
är ett br k.



IV


Kuku

Förutom min favorittorpare Adrian har jag även en parasittorpare, som heter
Kuku.

Adrian är storväxtare än de flesta, tack vare n gra orsaker, som jag verkligen
icke känner. Men en till sinnelaget lägre varelse än min parasittorpare Kuku
känner jag icke till. Medan Adrian är nöjd och glad med min vänskap och övriga
naturaförm ner, kräver Kuku kontant betalning för de tjänster, jag l ter honom
göra mig. Vore icke min mildhet större än min rikedom, skulle jag för länge
sedan hava föravskedat detta jordehjon [not 2], ty hans anspr k överstiga m ngas
tillg ngar.

Eller huru skulle jag väl kunna annorlunda bedöma en individ, som är s  usel,
att han icke ens aktar för rov att kräva betalning för de sm sysslor, jag d  och
d  l ter honom förrätta utöver de stadgade dagsverkena ?

Jag erbjöd honom ett par mycket vackra nattofflor, när han hade upplöjt mina
utmarker. I stället för att tacksamt lyfta p  sin kask, slog han tofflorna ur
min hand och framsträckte en räkning p  n got över nittio kronor!! I min
förvirring betalade jag honom, n got varöver jag nogsamt grämt mig.

Ännu ruskigare förekom han mig dock en g ng, d  han begärde kontant erkänsla för
en resa, han i mina ärenden företagit. Visserligen hade han till fullo uträttat
sitt uppdrag; men hade jag icke själv betalat hans biljett, försett honom med en
cigarr och givit honom mina varmaste välönskningar med p  färden ? Jag vill icke
alla resande väl, och d  jag nu rent av önskade denne resenär lycka, s 
beräknade jag denna min välönskan till trettio kronor, vilken ganska l ga
beräkning i min kontokurant v llade honom, efter avdrag av vad hans arbete var
värt, en debitering p  13 kr. 40 öre. Häremot vrenskades han, och av straffvärd
godhjärtenhet gav jag efter, samt skänkte honom vad han i sin oblyghet begärde.

Nu är han emellertid stadd hos mig p  livstid, och jag m ste allts  beh lla
detta svarta vidunder av otacksamhet mot den, som med smärta skriver dessa
rader.

Tacka vill jag d  min Adrian! Han vet att ett förnöjsamt sinnelag är mera värt
än gull och silver! Därför är han glad, ehuru utfattig.



V


En hjältemodig handling

Jag älskar icke min gamle barndomsvän, direktör J. Puff, ty till hans svagheter
kan man med rätta räkna den, att han umg s oförsiktigt med sanningen. Intet är
mig förhatligare än lasten lögn, ty huru m nga människor bliva icke olyckliga,
tack vara detta fel!?

Det är därför jag tror mig äga rättighet p  att bli trodd, d  jag nu g r i min
trädg rd och nedskriver den stridsberättelse, vars hjälte jag nyss blev.

Det var en mycket stilla sommarafton, och jag satt p  min havsstrand,
förlustande mig med att ur fjärran höra Adrian sjunga "Neckens ryska" [not 3],
tills jag själv, djupt gripen av musikens tonmakt, själv började sjunga. Först
kvittrade jag n gra duetter ur "Den stumma fr n Portugal¤, och detta med s 
vacker modulering, att jag mot min vilja nödgades appl dera. Därp  sjöng jag de
tv  första akterna ur Hugenotterna och skulle just p börja tredje aktens
slutkör, d  jag kände n got klibbigt om min hals.

Intet kan förliknas vid min förv ning, d  jag blickar ned och finner att det är
den stora sjöormen, som, ditlockad av min s ng, sakta kravlat sig upp ur vattnet
och nu, antagligen av avund, försökte sammanpressa den strupe, tack vare vilken
luften nyss dallrat av välljud.

Väl vetande att övertalningsförsök härvidlag b tade föga, grep jag odjuret om
nederkäken och s g det stint in i ögonen. Fr n att dess hud förut varit
purpurröd av ilska blev detta vidunder nu askblekt av rädsla och uppgav en
 ngestsuck, som gav genljud i bergen. Men hastigt bemannande sig, grep den ännu
h rdare grepp om min hals; och nu först kände jag, att min sista stund kanske
var mig närmare än min födelsedag.

Med bruten stämma tillkallade jag min starke kammartorpare Jönsson, som
sl ttrade hö i närheten. För första g ngen i sitt liv störtade denne pjäs mig
till hjälp i livsfara. Utan att tänka p  att han därigenom försummade sitt
arbete, skyndade han fram och knep monstrumet i svansen. Den smärta, som vid
detta lyckade knep uppstod, var s  stor, att sjöormen släppte sitt tag om min
hals och i stället med meteorens hastighet slingrade sig om Jönssons överkropp.

Jag grep Jönssons lia och började bearbeta det fjälliga vidundret med en kraft,
som jag tror vara enast ende. Jag uppbjöd nämligen nästan hela min styrka, och
den är icke liten. Inom kort hade jag ocks  den glädjen att se odjurets ringlar
lossas, medan strömmar av kolsvart blod besudlade min nyräfsade strand. Ännu ett
kraftigt hugg - och sjöormens huvud föll s som en otäck blomma av för det
mejande verktyget.

Men Jönsson var död...

Han hade kvävts av ormens kramning och etter, och jag kan icke beskriva min
fröjd över att hava lyckats befria mig själv och världen fr n detta
vederstyggliga kräk - jag menar naturligtvis sjöormen.

Det var n got över  ttatio alnar l ngt, och dess färg var brokig. Vid sin första
anfallsilska var ormen karmosinröd, för min blick blev den blek, och efter min
lias hugg blev den mycket svart. Dess huvud hade en liten upphöjning, och i
denna upphöjning var en bjällra fästad (som jag nu bär som berlock).

Kroppen var fjällig och p minte genom sin längd om den l ngmodighet, med vilken
jag länge fördragit Jönssons karaktärsfel.

Som denne emellertid nu var död, vill jag icke säga n got ont om honom, ehuruväl
jag skulle kunnat fylla sidor med berättelsen om huru stora hans olater voro.
Han har en del lönepenningar innest ende hos mig, men att sända dessa medel till
hans släktingar kan icke falla mig in; ty vem v gar väl i dessa tider anförtro
penningar  t ett utan min kontroll fortlöpande postverk ?

Mitt under mitt segerjubel anländer Adrian och jag emottog hans lyckönskningar.
Som han emellertid fällde t rar vid  synen av den orörlige Jönsson, lät jag
honom hämta sig genom att släpa sjöormen hem. Detta arbete var icke s  sv rt som
man skulle kunnat tro, ty jag p drev honom med en p k under tiden, vadan det
gick mycket fortare än det eljest skulle hava g tt. Ty hastighet minskar
tyngden, enligt vad fysiken länge p st tt.

Nu är den stora sjöormen uppstoppad, och jag har av honom gjort en präktig
gärdesg rd omkring mitt badhus. Fiskarena fly förskrämda, d  de se detta
fjälliga stängsel. Men jag är icke rädd.


                                   ________



En resa till norra Italien


Jag började frysa om fötterna häromdagen och beslöt därför att resa till norra
Italien.

P  grund av Adrians moders sjukdom, om vilken jag längre fram, d.v.s. n gon
annan g ng, skall berätta

blev dock denna resa icke av
nu genast.

Även andra orsaker medverkade, vilka dock icke skola bliva bekanta för n gon,
för s  vitt han icke kan tvinga mig därtill.

Kan han det göra, s  skall han f  veta dessa besynnerliga orsaker

i en annan bok,
som jag godhetsfullt skall skänka honom mot den ringa ersättning, jag ämnar
förestava. Att denna ersättning blir s  ringa, är i n gon m n beroende p  de 
politiska

förh llandena.
D  nämligen guldagiot för närvarande st r s  l gt, anser jag det icke vara
förenligt med min ställning att genom ett högre pris-sättande   mina verk bland
mina läsare-miljoner framkalla en rusning till bankerna för att de genom
uttagande av sina sparpenningar skulle kunna bereda sig tillfälle att förvärva
sig mina verk. D  emellertid denna bankrusning skulle tvinga de förskrämda
Rothschildarna att höja guldagiot, skulle en allvarlig finanskris uppst  i
Ryssland. Och i s  fall hysa varken jag eller Bismarck n got tvivel om att

czaren
skulle framtvinga ett stort europeiskt krig för att avvända knäsarnas [not 4]
blickar fr n det sorgliga ekonomiska tillst nd, i vilket deras isiga fosterland
befinner sig.

Endast av denna storpolitiska anledning har jag, ehuru med grämelse, beslutat
mig för det ringa pris   min kommande bok om resan till norra Italien m. m.,
vilket jag dock till lämplig stund döljer i mitt härdade samvete.

Som emellertid denna stund kan komma när som helst, upphotar jag varjom och enom
att vara

Väl beredd!
Intill dess: bilda dig praktiskt genom att läsa

Tredje delen,
vilken du lättast finner genom att vända just detta blad.


--------------------------------------------------------------------------------

TREDJE DELEN



Praktisk bildning



Kap. 1. Lagfarenhet för gemena män

Hederliga läsare, jag ville gärna besparat dig detta kapitel! Men d  jag icke är
rädd för att skriva det, f r du icke heller vara rädd för att läsa det.

I din praktik inträffar merändels, att du blir inkallad för rätta till
förklarande av alla de besynnerligheter, vartill du tros hava gjort dig saker.
D  är det gott att veta, hur du skall bära dig  t för att undg  straffarbete,
och slippa honorera de dyra, utländska advokaterna.

1) Inställ dig icke för rätta, eller, om p följden kan bliva sv r, besök
skyndsammast ett fjärran land.

2) När polisen kommer att hämta dig, s  bör du ställa dig döv eller uppgiva ett
menlöst leende.

3) Neka frimodigt, ty ingen har sett, när du gjorde det.

4) Är du inkallad till vittne, s  var ej för mild mot din fiende. Nästa g ng
kanske han vill göra dig samma tjänst tillbaka.

5) Skulle s  inträffa, att du själv n gon enstaka g ng f r det gemena nöjet att
lagsöka din nästa, s  minns noga det gamla talesättet, att "rättvisan m ste hava
sin g ng¤.




Kap. 2. Hagel

När den käcke jägaren g r ut att decimera skogens rytande vilddjur (felis Leo
L.) och genom skottpenningars inhändigande frälsa s  m nga som möjligt av sina
barnbarn fr n hungersdödens fasor, fullstoppar han sitt dödsbringande rör med
hagel. Men det var nu icke om dem vi skulle tala. Mera intresse uppväcka de
isformiga kroppar, som vid h rt väder störta ned ur  skmoln och kunna hava ända
till valnötens storlek och egenskaper.

Är du lantbrukare, händer det mer än en g ng, att din gröda förvärras vid
hagelväder. Men detta kan du lättsinnigt skratta  t, ifall du har försäkrat den
mot hagelskada.

Här, som vid varje annan försäkring, gälla tv  gyldene reglor:

l :sta reglan. Tag försäkringen s  hög som möjligt. Du behöver i alla fall
mycket mer penningar.

2:dra reglan. Avsluta försäkringen först dagen innan olyckan skedde, ty
därigenom nedbringar du premiekostnaderna.

Har du försäkrat ditt liv, s  skynda dig att dö. Du glömmer annars i regeln att
inbetala premierna, och d  har ju det hela varit förgäves.

Har ditt hus brunnit upp, s  beskyller dig brandstodsbolaget för mordbrand. Svär
du dig fri, s  säga alla att du svurit bort dig. Men det gör dig detsamma.

Detta om hagel.




Kap. 3.  ska

 skan är ett ämne, som exploderar, när du tänder eld p  det. Den sl r
företrädesvis ned i spetsiga förem l. Därför bör du, när det  skar, i största
hast nedgräva alla förem l av metall, som du vet om, sextio mil i jorden. Skulle
du dö under arbetet eller skulle  skvädret g  över, innan du slutat, är det bäst
att  ter gräva upp dem.

 skan har givit m ngen skald ett gott medel i händerna att lura en lättrogen och
köpstark allmänhet. S  kvider v r store Lundin:

"Skyar lika busar
fly p  fästet opp.¤

och

"Dunder och larm!
viggen s  varm
lyser och fräser och mördar i hägnet.
Gömda för regnet
träffas i höstacken
tv  mina vänner, den ene i nacken." - -

Hade vi inte  skan, skulle det varit en verklig dumhet att uppfinna  skledaren.

Men ho kan stävja en uppfinnares fantasi?




Kap. 4. Sällskapsnöjen

Enligt Spencer äro sällskapsnöjena av tre slag: kvadrill, patience och slagsm l.
Boström hänför hit även punsch och kafferepet, om vilket senare skalden kvider:

"Kafferepet är en lina,
där man hänger nästor sina";

varemot dock Fichte opponerar sig, viljande i dess ställe inflicka knack.

Spencer har rätt.

Kvadrill utföres p  följande sätt:

l :sta turen. Ställ dig mitt emot en dam, hoppa upp och ned, sträck ut foten och
g  fram och tillbaka.

2:dra turen. Ställ dig bakom din dam, hoppa högt upp i luften och g  tillbaka
till din plats.

3:dje (sista) turen. Tag din dam tvärt om livet, snurra henne runt, tills du är
trött, släpp henne och tacka henne.

Patience.
Lägg femtiotv  kort hur som helst och tänk vad som helst.

Slagsm l.
Detta sällskapsnöje idkas mest i fria luften och mellan vuxna vänner. Sätten
härvidlag äro s  m ngfaldiga, att det icke kan falla mig in att genom n gon
slags anvisning lägga ett eventuellt band p  den individuella friheten p  detta
omr de.




Kap. 5. Biodling och binäringar

Att odla bi är förenat med s  stora nöjen, att det är rent av förunderligt att
se, huru litet det lönar sig.

Den skicklige biodlaren förskaffar sig n gra kupor, som han uppställer i sin
roseng rd. Härp  f ngar han p  ängen ett tillräckligt antal bi (Apis meffica
K.), varefter han av dessa bildar en svärm, under överinseende av n gon
drottning. Inom kort f r man se de flitiga steklarna flyga sin väg till n gon
trädg rd en halv mil därifr n, där de d  inf ngas av denne trädg rds lycklige
ägare, och s lunda bliva hans egendom. Redan detta är en stor fördel.

Varje höst tager man deras under sommarens lopp mödosamt insamlade honung ifr n
dem, varp  de försjunka i en dyster dvala, för att först nästa v r  ter begynna
sitt otacksamma arbete.

Av honung beredes mjöd - en dryck, som icke drickes av n gon nu levande
människa. Härp  kan den skicklige biodlaren förtjäna ända till tv , ja, goda  r
inemot tre kronor.

B lgetingen är det bästa biet. Tre   fyra s dana kunna förkorta livets
vedermöder för den skickligaste biodlare.

Binas hemtrevliga surr väcker hos en idog biodlare gärna tanken p  att skaffa
sig en violoncell eller ett positiv. Detta kallas även

musik.
Med fullföljande av under ungdoms ren p började studier kan s ledes biodlaren
med lätthet, därest det blir ett d ligt honungs r, uppträda som en Paganini
eller Christina Nilsson (gift Casa Miranda) [not 5].

Skulle biodlingen sl  fel, m ste man, för att leva, ägna sig  t n gon av v ra
tusentals binäringar. En god s dan är

gruvdriften,
som best r i att man köper en gruva och skördar vinsten därav.

En ganska god binäring är det även att ing  vid

detektiva polisen.
Äger man tillräcklig underbyggnad, kan man där avancera till en social
st ndpunkt, som väcker missnöje hos dessa samhällets olycksbarn, vilka man
kallar

sjörövare,
vilket yrke vi endast med tveksamhet omnämna s som ett exempel p 
missuppfattning av begreppet binäring.




Kap. 6. God ton

Att uppställa n gra

allmänna regler

i denna viktiga fr ga, är förenat med icke s  liten möda d  ju god ton
förekommer ganska sparsamt. Det torde därför vara mera p  sin plats att, till
vägledning och begrundande, redogöra för huru den, som skriver dessa rader,
beter sig i vanskliga fall.

A. Inne.

D  jag t.ex.

äter,
försöker jag att taga s  mycket jag kan av de bästa och dyraste rätterna, emedan
jag därigenom diskret visar den älskvärda värdinnan att jag förm r uppskatta
hennes girighet. Vid

det festliga laget
proponerar jag endast brorsk l med dem, som äro över mig i rang och anseende,
emedan jag därigenom visar dem, att man anser dem vara värda varje
uppmärksamhet. Ligger jag

under bordet
h ller jag mig stilla, ty d  tro de nyktrare gästerna att jag är en hund och
v ga icke sparka dit. Stundom v ga de det dock, och d  bjuder god ton att med
ett lustigt infall krypa upp och hem.

I sängen
är det god ton att ligga tyst och stilla och icke snarka förr än man inslumrat.
Även hosta är opassande, emedan detta buller av nervösa grannar kan tagas för en
jordbävning, s  att de i vild skrämsel dö av hjärtslag.

B. Ute.

I. I fred.

D  jag möter

en dam
l tsar jag att jag hälsar p  henne, för att se vad min hon kommer att göra.
Hälsar hon d  igen utan att känna mig, bevisar detta att hon är en god och
anspr kslös kvinna, som man icke behöver presentera sig för, men som man icke
bör gifta sig med. Möter jag

en herre
lyfter jag sirligt p  hatten och fr gar vad klockan är. Framtager han d  en
klocka, visar detta, att han är en burgen person, vars bekantskap man m ste göra
för att snart nog l na pengar av honom. Om jag möter

en militär,
g r jag rakt fram till honom, för min hand till hans mössa och gör honnör, varp 
jag ivrigt söker avlägsna mig.

Skulle jag icke lyckas härutinnan kommer jag

II. I slagsm l,

varvid det är god ton att icke tala om, huru mycket stryk man f r.



Kap. 7. Konst och litteratur


A. Konst.
De sköna konsterna delar du i fyra sorter: musik, m lning, bildhuggeri och
cirkus.

Konstigare är det icke.

Musik
kan du väl icke utöva, ty du är nog icke musikalisk. Eljest skulle jag
underrättat dig om, att du m ste skilja mellan dur och moll, opera och variété,
fiss och biss m.m. Om du likväl har en basfiol, bör du naturligtvis spela p 
den, när du känner dig därtill manad. Det kan ju alltid fördriva en sömnlös
stund för dina grannar (=fiender).

M lningen
är numera symbolistisk. Jag förbig r därför Rafaël och Olsson för att genast
skänka dig en inblick i huru du bör m la nu för tiden. Detta kan jag endast göra
genom att delgiva dig mina intryck fr n

"De fries Udstilling"
i Köpenhamn.

Främst bland alla märka vi hr Slottmöllers fina duk Idisslande  sna.  snan, som
är alldeles grön, st r p  ett bl tt sädesfält, varibland en del röda vitsippor
uppsticka. Himlen välver sig svart-gredelin över det hela, som andas en oändlig
sinnesrörelse, vilken betecknas genom sex vertikala streck. Sex är symboliskt,
ty sinnena äro sex numera.

Fru Slottmöller har m lat ett Plank i  skväder. Intet kan förliknas vid detta
plank, om icke franska revolutionen 1789. Ty en s dan färgsammansättning är en
revolution p  konstens omr de. Planket är ofärgat, men ljungeldarna äro s 
m ngfärgade, att man icke vet, var den ena börjar eller slutar.

Herr Pedersen är en impressionist, men m lar dock sin Mosters porträtt s , som
endast en systerson kan. Ett s dant uttryck i högerögat kan blott en älskande
hand ditsmeta. Mosterns trik er äro pietetsfullt uppfattade.

Hr Jensen har även i  r avbildat Pervers höna i augusti. Den gula hönan
framställes kacklande mot en brun sol, som döljer sitt ansikte bakom ett lakan
(möjligen ett moln). Djupare symbolik kan ingen tänka sig.

Hr Dubarry-Sörensen utställer en läcker Ibis, som äter pumpernicklar. Ibisen
st r med avigsidan mot Österrike, och tyder härigenom p  ett hot mot
trippelalliansen, som symboliseras genom färgerna ockragult, Bismarck-svart och
en tredje, fullkomligt odefinierbar färg - närmast p minnande om den kulör, som
ett medel ldrigt stadsbuds kinder sakta antaga vid  hörandet av en snickares
berättelse om Jerusalems  teruppbyggande. (Denna tolkning är oss välvilligt
meddelad av en ungdomsvän till konstnären.)

Ferdinand de Troëlsen: C sar före sin död, C sar, omgiven av skenhelige
sammansvurne, h ller ett humoristiskt tal, symboliserat av en Zick-Zack-linje,
som löper snett över imperatorns ansikte, avsedd att framkalla intrycket av de
växlande, lekfulla stämningar som genombäva talaren invärtes.

Densammes Farao, tagande inteckning i överste bagarens villa är en
kulturhistorisk m lning av högre rang än man skulle antaga. Farao, helt enkelt
klädd i endast krona och ring, överlämnar till en r dman de vederbörliga
papperen, medan överste bagaren söker förneka deras giltighet genom att se  t
sidan. I bakgrunden synas Faraos släktingar spela p  gulltavel, under kritik av
en förnäm filisté, som - synbarligen med tanke p  Simson - l ter sin hand glida
genom en perukstock, som framräckes av tvenne vansinniga mostrar till Moses.
Tavlan är inköpt för Tuvans festsal.

Chlodvig Nielsen: Dansande faun. Föreställer en faun, som dansar.

Jean Gunghin, peruansk furste, har l tit utställa bilder fr n Amager och
Otaheiti. Amagergosse, drömmande om sitt diamantbröllop, föreställer en gosse
fr n Amager, som tänker p  sitt diamantbröllop. Iruparatu [not 6] är en
genrebild, som verkar välgörande genom sin gulgröna färg. - -

För en s dan som dig behöver jag väl icke nämna, att man m lar med penslar, 
vilka man doppar i färger. Färgerna äro vitt, svart, m.fl., vilka du lätt
 tskiljer p  deras olika kulör, s  vida du icke är färgblind, i vilket fall du
gör rättare i att ägna dig  t

Bildhuggeri.
Du inköper ett stort stycke vit marmor, och uthugger därav med en mejsel ett
eller annat mästerverk. Kan du hugga n got som är bättre än Venus di Milo, är du
minsann duktig.

Ägna dig eljest  t

Cirkus,
som är framtidens konst. Du kan icke tro, huru lätt det d  är att förtjäna de
pengar, som du är skyldig dina fordringsägare. Att denna konst är livsfarlig,
sammanhänger med dess egenskap av skön konst, ty du kan därigenom lättare än
eljest bli i tillfälle att dö i skönhet, vilket ju är varje bildad människas
livsuppgift.

För att ytterligare sporra din entusiasm för denna konst, vill jag för dig mäla
min erfarenhet fr n en generalrepetition hos

Cirkus Puff,
vilken den, som skriver dessa rader, nyligen var i st nd att  se, och som var
n got av det besynnerligaste han tänkt sig.

Vad säges t.ex., välvillige läsare och  sna, om fyra (5) lejon, och en liten
lejinna, som hoppa opp och ned, det värsta de orka, ja, stundom n got litet
högre, och därunder vr la s  gräsligt, att man önskar dö?! Den lilla lejinnan
g r därp  fram och ställer sig mitt framför  sk daren och vr lar i fem minuter,
tills hon icke förm r längre, d  hon suckar och vacklar sin väg. Oj, oj, oj!
Korderoj!

Därp  framkrälar en mycket vacker orm och biter n gon  sk dare. Detta nummer
brukar väcka en viss sensation, men man märker snart, att det endast var p 
skämt, som ormen bet, ty ormen ringlar sig nu i en mycket komisk knut, som
lockar den ormbitne till att grina, varp  han är räddad.

Men efter appl derna krälar ormen fram igen och biter ännu en g ng, men denna
g ng p  ramaste allvar! Detta tjänar dock endast som förespel till den
synnerligen intressanta scen, som nu utspelas: direktör J. Puff framträder,
suger ut giftet, gör en djup bugning och bjuder p  en mycket god cigarr.
Kollaps!

Men ännu en g ng krälar den intelligentaste av alla reptiler fram och biter
n gon allmänt misshaglig  sk dare. Och nu hjälper inga böner, inga rop! Den
ormbitne gripes av giftet och avlider under en halvtimme i kval, som väl ej
kunna misstydas, medan orkestern spelar vad för n got som helst i den lätta
stilen.

Ifall n gon  sk dare ännu skulle stanna kvar, lössläpper direktören en mycket
vacker tiger, som kan hinna upp vilken snabblöpare som helst. I det kritiska
ögonblicket hejdar direktören det rasande, men mycket lydiga djuret. Varp 
föreställningen är mycket slut.
Entrépriset är satt ytterst l gt, p  det att till och med den fattigaste icke
skall kunna hysa n gon avund mot den, som skriver dessa rader.

Ännu mera lär dock kunna presteras av detta enast ende sällskap. Till de
vackraste numren hör direktrisen Publia Puffs träskodans p  slak orm medan hon
jonglerar med tre igelkottar, och lilla Charley Puffs uppträdande p  spänd orm
med tama ödlehönor. Vid vart femte nummer avfordras ask darna förnyat entrépris,
och ett nummer, som väckt oerhört jubel i Amerika är det, d  direktör J. Puff
med milt v ld förm r varje  sk dare att lämna sina medhavda penningar  t honom.

B. Litteratur.

Den sköna litteraturen sönderfaller med lätthet i fyra avdelningar: lyrik, epos,
dramatik och folklore.

Lyriken
utmärker sig för sin s ngbarhet;

Eposet
för sin längd; och

Dramat
för sin talträngdhet.
Vad däremot

Folklore
beträffar, s  törs jag icke avfärda denna diktart s  knapphändigt. Den
innefattar nämligen i sig s  m ngt och mycket rent av trolskt, att vi nästan
skulle önska kunna skriva med m nsken i stället för med detta billiga bläck, d 
vi vidröra dess egendomligheter.

Folk = folk, lore = Loreley (den väna nymfen); av folkets och Loreleys samverkan
uppst  folklore.

Loreley är en mara, som frampressar älskog och poesi. Alla v ra folkvisor
härstamma s .

Vi hava p  en hyresledig vindskupa upptäckt n gra nya folkvisor, som härmed för
första g ngen offentliggöras. Att de endast äro uttryck för

En bodmamsells Klagan i midvintern
bör ju icke förringa deras s ng- och säljbarhet.

Samtliga äro de deciderade till



Den grymme Nilzon

1.
Jag elskar dig i livets hvimmel,
jag elskar dig i öcknens hjup!
Du är mitt h-lv-te, min himmel,
min ros, min frögd, min tröst, min slup!

Du ej mig elskar - grymma öde!
Du ger mig hin - usch fy, jag svor!
Att snart jag dveljes bland de döde,
du grymme Nilzon, visst jag tror!

2.
Jag minns den första, hjuva g ngen
jag s g dig st  i din butik.
Du vysslade den fina s ngen
om Calle P., p  velljud rik.

Jag var p  vegen till den handel,
der dagen l ng jag fengslad st r,
och alltid för en stadig hvandel,
fast jag är endast tretti  r.

Den kvellen föddes all min smerta.
Jag serskilt mins en gong jag stog
och solde strumpor, hur mitt hjerta,
du grymme Nilzon, för dig slog!

3.
Jag hvet ej hur, men till min  nger
jag tjenner nu att all min frid
har g tt förlorat för all tid,
allt se'n du tjöpte dig kalsonger.

Jag tog de allra, allra besta
fr n hyllan ned och sade: "se,
herr Nilzon, var s  god och se!"
(O, din munstach, den kan mig fresta!)

Du H rde! Att du nendes pruta!
Jag slog ju genast femti av,
som sjelv jag principalen gav.
Ack, herre je! hur skall det sluta!

4.
Ej nog med att min frid du rövar,
du tager ocks  p  credit
hvar enda gong du kommer hit.
Att jag st r risk, ej dig bedrövar.

Det gick vel an om blott mitt hjerta
fick lida kval, men att jag f r
betala till jag ej utst r.
Farvel, farvel - jag dör i smerta!


     Högaktningsfullt

     Eurentia Glasberg

     trettiitt  r.



Kap. 8. Filateli


Filateli är vetenskapen om sättet att uppklistra frimärken och brevkort. Detta
är nämligen av stor vikt för den mänskliga kulturen. Att närmare granska, vore
ju endast en förolämpning mot den bildade läsaren, varför vi endast i största
korthet vilja vidröra de viktigaste frimärkena.

Svenska 10-öres-märket  tnjuter med rätta stor popularitet hos det svenska
folket. Det s.k. rekmärket (30 öre) skattas dock av m ngen ännu högre. Detta
beror p  den vikt var materialistiska tid fäster vid penni en till de lukrativa
vetenskaperna, vilka eljest vore ytterst f .

En lärorik översikt av filateliens nuvarande st ndpunkt erh ller man genom det
referat över filatelistmötet i Lund sommaren 1893, vilket vi erh llit genom ett
n got försenat telegram:

"Filatelistmötet
i Lund är nu avslutat. Alla deltagarna hade, enligt en göteborgares utsago, ett
(fri-) märkvärdigt utseende. (Alla göteborgsvitsar äro minst lika d liga som
denna, vilken vi med av blygsel darrande hand nedskriva.)

Bland de föredrag som höllos, märkte vi följande:

Bör ett frimärke anses för äkta även om en tagg är borta ur östra hörnet?

N gra ord om frimärkenas betydelse för religionen.

Vad menas med ett s.k. övertryck, och varför menas där det?

Vi kommer det sig att 10-öresfrimärken icke äro gröna?

Har filatelist rättighet till särskild cell   offentligt hospital? Och - i s 
fall - varför kungöres icke detta?

Det senare föredraget mottogs med allmänt bifall och ordföranden tackade talaren
för det ljus han slängt över en av de mörkaste sidorna i svenska folkets album.

Efter föredragens slut avreste deltagarna till Bökeberg, varest gemensam middag
till ett pris av tre 50-öresfrimärken intogs under animerad stämning. En
särskild beställd soppa p  gamla flottiga 5-Pfennigsmärken avdracks med
hjältemodig förtjusning. ---

Kort före  terresan till Lund timade en egendomlig händelse, som gjorde denna
skog till de närvarande filatelisternas stoltaste dag.

En hundra rig, mossbelupen gubbe vacklade fram ur skogens sn r och tillkännagav
för ordföranden att han sedan ett halvt sekel uppeh llit sig i denna skog,
livnärande sig av vilda rötter, för att dölja ett femtiotal hart när ovärderliga
frimärken fr n S:t Mauritius, vilka han innehade s som fideikommiss. D  han nu
emellertid kände sin yttersta stund nalkas, ville han avyttra dessa dyrgripar
mot en skälig ersättning. Dels till följd av sina principer och dels p  grund av
sin  lder nödgades han dock fordra kontant betalning.

Ett bedövande jubel uppstod nu, och alla kontanter framtogos för att överlämnas
 t  ldringen. D  emellertid penningarna icke räckte till, avklädde sig
frimärksvännerna resolut alla klädespersedlar, utom strumporna (för att ej bliva
kalla om fötterna), och tillfredsställde härmed Mauritiimannens anspr k. S lunda
utblottade  ngade de hem t, alldeles nakna, men mycket bel tna och med vars ett
unikt frimärke   vederbörligt ställe.¤ -

Vi äro glada att hava dessa underrättelser fr n alldeles säker källa, ty vore
det icke sant, vore det ju förfärligt.



Kap. 9. Sättet att placera penningar


Jag är säker om att du ofta för dig själv uppställer den viktiga fr gan: huru
bör jag placera mina penningar för att av dem erh lla riklig vinst och p  kort
tid bliva m ngbiljonär?

Illa vore det beställt med denna bok och den, som skriver dessa rader, om han
icke kunde giva dig ett gott r d härutinnan. Döm själv!

Sedan numera Panama-aktierna förlorat sitt nominella värde, m ste du placera
dina kapital i n got liknande företag. Genom ett ivrigt placerande skall man
snart se dina pengar rikta en del intelligenta män vilket ju redan det är ett
sant nöje för varje van av den mänskliga tankeverksamheten.

Kort därp  skall man f  emottaga stor procent p  sina insatta medel, s  vida
företaget bär sig. Och blir man d  icke m ngtriljonär, m ste ett fel i n gon
beräkning föreligga, vilket ju icke kan läggas dig till last.

Skulle icke detta förslag tilltala dig, gör du bäst i att placera dina penningar
hos denna boks författare, vilkens oerhörda lärdom gör det för honom möjligt att
förflytta sig fr n det ena stället till det andra med blixtens hastighet.



Kap. 10. Glasbl sning och navigation

Glasen äro s  nyttiga ting, att den människa är mer än ömkansvärd, som icke
först r att tillverka demsamma. Innan du faller i förtvivlan däröver, s 
genomläs detta kapitel, och du skall nöjd kunna lägga dina ögonlock tillsammans.

Glasen framställas genom glasbl sning. Denna tillg r s lunda, att man tager ett
glas och bl ser därp ; varp  det hela är färdigt. Ur väl bl sta glas kunna även
de starkaste drycker inmundigas. Dricker du ut allt, som finnes i glaset, kallas
detta en bottenfock.

Och härmed äro vi inne p  navigationen, eller konsten att manövrera en farkost.
Ingen farkost kan nämligen tänkas utan fock, och om focken är beslagen eller
bottenrevad, kallas även den bottenfock. Näst focken är spygatten och groggen
det viktigaste för den orädde sjömannen att lära känna. Har han härutinnan noga
reda p  sig, behöver han endast en god lots för att med livet komma ifr n s väl
Biskayaviken som m nga andra ansedda farvatten. Dock m  ingen tillr das att
segla med fastgjorda skot, ty d  följer döden inom 40 minuter.




Kap. 11. Den skicklige kocken

I dessa tider d  ur alla samhällsklasser mera bestämt än förut framställes
kravet p  att äta sig mätt, bör varje man, som icke vill svälta ihjäl, känna
n got till kokkonsten.

För att koka behövs eld och vatten. Har man tillräckligt av dessa ingredienser,
kunna m nga välsmakande rätter framställas.

"Som man kokat m ste man supa¤, d.v.s. äta.

De saker, som kunna ätas, kallas ätliga. Alla växter äro ätliga, utom den stolta
furan. Bland ätliga djur märkas särskilt ätliga gödkalven och ätliga grodan. Den
förre stekes hel, den senare är en amfibie, av vilken endast laren ätas. D  de
avskurna l ren mycket fort  ter utväxa, kan en enda padda p  detta sätt livnära
flera mans ldrar om intet oförutsett inträffar.

Mindre närande äro skorpionen och sjöormen.

Mat i flytande form kallas soppa. Ju flera kockar man har, dess sämre blir
soppan, och dess längre räcker den s ledes. För att inrätta ditt hush ll billigt
behöver du allts  endast n gra f  kockar.

Den skicklige kocken behöver endast en spik för att  stadkomma en god soppa.
Sväljer han spiken, behöver han icke vidare n gon mat.

Har man ett taffelpiano, kan man lätt skaffa sig taffelmusik och taffelbitter.

Kocken bör vara n got hemma i matlagning och dubbla italianska bokh lleriet.

Kan han dessutom undervisa i alla brukliga skolämnen, skadar det icke, för det
fall han skulle bliva nödsakad att p  annat sätt förtjäna sin biff och punsch.




Kap. 12. Den kunskapsrike dykaren

D  du en vacker v rmorgon s som icke simkunnig h ller p  att drunkna under
badet, har du nog m ngen g ng önskat dig vara en dykare. Men har du d  ocks 
noga övertänkt huru sv rt det är att bliva en dykare? Det är nämligen icke nog
för dykaren att kunna dyka; han m ste besitta m nga andra färdigheter för att
vara, vad han bör vara: en kunskapsrik dykare.

Se här vad en av dessa havets idoga myror är tvungen att inhämta för att
motsvara sina medmänniskors förväntningar!

För att veta vad den för oss alla s  dyrbara tiden lider, m ste han hava med sig
ett gott ur (den s.k. dykareklockan). Även bör han medföra en biljard, för att
kunna fördriva tiden i sällskap med den i förväg ankomne kamrat, han möjligen
p träffar   det vrak, han skall undersöka.

För den händelse att

v deld
skulle uppst  p  detta vrak, m ste han vara försedd med en assuransspruta,
vilken med lätthet kan skötas av en därtill dresserad

pudel
för s vitt en dylik kan anträffas p  ett s  stort djup.

Det förutsättes att dykaren är skicklig i n gra levande spr k, för att kunna
utröna nationaliteten hos de skendöda skeppsbrutna, han kan finna p  ett s 
stort djup.

Med n gon kännedom i läkarekonsten kan den kunskapsrike dykaren göra under av
barmhärtighet mot de m nga

sjuka fiskar
som lida under trycket av den ofantliga vattenmassa, som flyter över ett s 
stort djup.

Under bördan av detta vetande och sin praktiska dräkt, bör den kunskapsrike
dykaren

med lätt sinne
kunna g  den mest stormodiga framtid till mötes.




Kap 13 och 14. N gra ord om almanackan, jämte konsten att gratulera

Ett viktigt inlägg i den gregorianska tideräkningen gör Kungl.
Vetenskapsakademien varje  r genom att för 14 öre utgiva en almanacka (det enda
svenska ord, som rimmar med palsternacka [not 7], vulgärt pl sternacka).

 rets m nader äro jämnt 1/12 gross, dess veckor över ett halvt hundratal, och
dagarnas antal icke l ngt fr n trehundrasjuttio. Den, som skriver dessa rader,
är född den 25 September, vilken dag heter Cleophas och infaller i lejonets
vänkrets. Solen g r p  denna märkeliga dag upp precis 6 p  natten, vilket manar
oss till tidiga uppstigningar. September m nad är naturligtvis  rets vackraste
m nad, och följderna härav hava heller icke uteblivit, enligt vad spegeln, trots
mina blygsamma protester, envist överbevisar mig om.

Största fördelen av almanackan är dock den, att hon underrättar oss om
namnsdagarna, och därigenom sätter oss i tillfälle att gratulera v ra vänner och
väninnor, vilka kunna bära de alldagligaste namn, s som Qvintinus, Prisca, Menl.
Barns D., Thomas Biskop, Mar. Besök., Monicax, Per o.s.v.

Konsten att gratulera är dock ganska invecklad. S  m ste du t.ex. vara bekant
med den person, du vill gratulera; du m ste veta var han bor, när han är hemma,
hur han ser ut, och - viktigast av allt - vad han heter.

Vet du allt detta, g r du till honom med ett blomster, bugar dig, lägger det
sköna blomstret p  bordet, och bjudes p  vin eller kaffe. Drick icke härav mera
än du t l! och kvarstanna icke under n gon förevändning hela dagen hos den
gratulerade, s vida han icke uttryckligen tigger dig därom. Gör han detta med
stora t rar i ögonen, bör du h lla ett vaksamt öga p  hans rörelser, ty d  är
han nog icke riktigt klok. Blir han v ldsam, s  bind honom med det medhavda
repet, och gratulera dig själv p  det hjärtligaste till att inte vara i hans
kläder.




Kap. 15. Meteorologi och anarkism

Meteorologi kalla vi vetandet om vädret.

Märker du icke själv om det är varmt eller kallt, skall du r dfr ga termometern,
som strax säger dig detsamma.

Mycken värme nämna vi eld.

Mycken köld kallas för is.

Elden och isen  tskiljas dessutom genom sin färg. Elden är gul, isen är bl .

Dessa tv  färger kallas även de svenska färgerna, och ing  s som en icke oviktig
best ndsdel i v ra flaggor. En stor flagga kallas standar. Om flaggan är mycket
ren, kallas den norsk.

Meteorologien har f tt sitt namn av meteorer, sm  heta kroppar, som stundom
falla ned p  oss. De p minna genom sin oförutseddhet om de moderna bomberna, om
vilka jag nu vill tala litet med dig, gode läsare.

Intet tvivel hyser jag nämligen om att du ju icke i tider av modlöshet tänkt att
ansluta dig till den moderna  sikt, som heter anarkismen. Jag vill därför
klargöra för dig de fördelar och olägenheter du därav kan skörda.

Bomber tillverkas av sardinl dor, sedan du uppätit de välsmakande sardinerna.
Därp  inlägger du n got krut och spik, varp  du l ter l dan flyga i luften i
n gon folksamling. Flyger denna bomb mycket högt, kan det hända, att du
tillfogar kroppsskada  t inv narna p  planeten Mars - i vilket fall du intet har
att befara, ty dessa himlahjon hava ingen  talsrätt.

Skulle däremot din lilla l da flyga mycket l gt, skadar du antagligen n gon
eller n gra av jordens befolkning.

Du kan d  välja emellan

flykt

eller

dödsstraff.
D  detta senare är ganska smärtsamt, r der jag dig till det förra, som är
fullkomligt smärtfritt. Den därvid oundgängliga skakningen p  järnvägen kan du
undvika genom att sätta dig p  en preparerad sardinl da och

själv flyga i luften,

ju förr dess hellre. Adjö.




Kap. 16. Att testamentera

Känner du dig mer än vanligt krasslig, bör du ej försumma att ofördröjligen
tillkalla din husläkare för att förebygga sjukdomens vidare utbredning i kroppen
( se kap. Geografi!).
Om s  din husläkare skakar p  huvudet, ser betänksam ut och beder dig räcka ut
tungan, kan du vara lugn, enär ingen allvarsam fara är för handen; men om han
däremot skrattar och säger att din sjukdom endast är ett foster av din
inbillning, bör du strax beställa om ditt hus och skriftligen uppsätta din
yttersta vilja, ty du blir inom f  dagar kallad till n gon annan värld.

Sätten att upprätta testamente äro m ngahanda. Allra först m ste du taga i
betraktande till vem du skall bortskänka dina ägodelar, min käre läsare.

Dina släktingar hava endast berett dig sorg och förluster. Du minns nog t. ex.
huru det gick när du skrev p  det där dumma papperet för din elake farfars onkel
- "p  tre m nader¤, som det hette men o ve! hur m nga  r fick det inte löpa
innan du slutligen fick det protesterat, blev lagsökt, m ste sälja dina
luftslott annat att förtiga! Icke vill jag riva i dina s r.

Jag vet dock en person, som aldrig gjort dig annat än gott: det är den, som
skriver dessa rader. Du djärves väl icke att neka, ty d  skulle jag till min
smärta se mig nödsakad att... nogav! Ingen st r dig närmare än din gode lärare,
d.v.s. jag.

För att därför med lugnt samvete kunna överg  till en annan, möjligen bättre
(jag känner dig ju s  litet) värld, bör du testamentera  t mig allt vad du äger,
och detta i fullt juridisk form, s  att jag slipper stämma dina hjärtlösa
bröstarvingar, som nog icke lära neka sig det simpla nöjet att söka f  dig
förklarad vanvettig vid tidpunkten för testamentets upprättande.

Bekymra dig dock icke härom! Jag skall resa dig en rätt fin gravv rd och därupp 
själv inmejsla de gyldene orden:

HÄR DOG MIN VÄN.




Kap. 17. Kärlek, sport och gymnastik

Kärlek.
Kärlen indelas i 2 slag: blodkärl och andra slags kärl. Det gives s väl starka
som svaga kärl. Ett mycket svagt käril kallas kvinna. Leken med detta slag av
käril kallas kärlek.

Det är med kvinnan du förlovar dig. Härtill fordras 1 ring och 1 flicka. Den,
som själv skriver dessa rader, har själv varit förlovad 6 ggr; allts  mera än de
flesta. D  man är s.k. caché-förlovad bäres ringen p  ringt n (se kap. 
naturlärdom!). Att det g r lätt att upplösa denna förbindelse synes bäst därav,
att den, som skriver dessa rader, ännu är ogift.

Huruvida han skall fortfara att vara ogift, beror icke p  honom allena. Ty
kärlek skiljer sig fr n varje annan art av sport därigenom, att den m ste idkas
av 2 personer p  1 g ng. Härom har den numera avlidne snabbdiktaren Ovidius
skrivit en förträfflig pjäs, som heter Ars amandi, eller Konsten att älskas.

För att bespara dig besväret att försöka anskaffa penningar till uppköpande av
Ovidii verk, vill jag ädelmodigt lära dig huru du skall bära dig  t i denna, för
det praktiska livet s  viktiga gren av vetandet.

Du skall, om du har n gon ruter i dig, tillsäga n gon änka eller annan flicka
att hon m ste älska dig, ty eljest kan du icke leva. (Naturligtvis kan du mycket
väl leva änd , men du f r änd  vara s  snäll att säga just s !) Därp  skolen I
b da sammanföra de hudflikar, genom vilka I plägen intaga Eder näring. Därav
uppst r en s.k. kyss [not 8], vilken alltid plägar skänka  tminstone den ene
parten en viss tillfredsställelse.

Var dock icke alltför stursk om du lyckas härutinnan! ty härmed är minsann icke
allt gjort. Ännu  terst r en del formaliteter, innan ämnet är uttömt. S som ett
icke oviktigt element räknade redan de gamle flickans samtycke m.m., o.s.v.,
o.dyl., etc.

Ett av människans finaste företräden framför djuren är hennes rätt att svara nej
i brudstolen.


                                     * * *

Sport
utövas nu för tiden mest p  bicycle. Som emellertid en s dan är ganska dyr, vill
jag icke för dig beskriva sättet för denna sports utövande, ty din fantasi kunde
lätt bliva s  upphetsad, att du till vad pris som helst ville förskaffa dig en
s dan tingest. Och om du icke hade tillräckligt med penningar, kunde du falla p 
den idén att tillgripa de mest förtvivlade utvägar, s som bodräkt, häststöld,
nödlögn eller dylikt. Vad vet jag om din moraliska karaktär? Du har kanske icke
ens ärligen betalat denna bok.


                                     * * *

Gymnastiken
är en uppfinning, som, rätt brukad, berövar skolungdomen en halv timma av
frukostlovet. Detta är dock icke dess enda betydelse, ty gymnastiken stärker
även blodsystemet, uppfriskar hjärtverksamheten, höjer människan fr n jorden
(genom trapez), och är mycket livsfarlig.

Svensken Ling var den förste, som upptäckte att ett hastigt uppsträckande av
armarna (eller eventuellt ett vridande till vänster av huvudet) är ett
livsvillkor för varje sunt tänkande människa. Härefter bildades
gymnastikföreningar, som vidare fortplantade denna vackra ide, vilken för
närvarande är v rt lands stolthet.

Den, som skrivit dessa rader, har endast genom gymnastik förvärvat den
fruktansvärda kroppsstyrka, som nu gör det för honom möjligt att med en viss
skadeglädje emotse varje försök till kritik över denna bok.



Tillägg


D  du nu läst denna bok, m ste du flitigt repetera densamma, för att icke ur
minnet förlora n got av den. Därför har jag här exempelvis uppställt en liten
repetitionskurs, som du själv lätt kan utvidga. Genom att bedja en vän hjälpa
dig n gon lördagskväll, kan du i form av en lektion med fr gor och svar lätt
ifylla de luckor, som decennierna, dessa tidens r ttor, gnagt i ditt vetande.

- Se, god dag, goda Olsson! Vad är det för en bok du har? - "En var sin egen
professor¤, naturligtvis! Den har även jag hos mig. Vill du att jag skall pröva
dig? - Det är min högsta önskan, herr generallöjtnant. - D  är jag din lärare.
Vad är kunskap? - Makt. Rätt! Vem har sagt det? - Fakir Falstaff. - Vem är det?
- En omätligt rik man. - Riktigt. Vad höjer levnadens behag i festligt lag? -
Ölost. - Vad hade du till läxa i g r första timman? - Konsten att gräva gull. -
Vad är denna konst? - Lätt. - Har du funnit n got gull? - Nej, aldrig. - M nne
du kan stava till aldrig? - B-a, ba, b-o bo: aldrig. - Ett mycket vackert svar.

Vad hade du andra timman? - Geognosi. - Vad lär dig denna vetenskap? - Att
Afrika bebos av niggrar, ävensom att jordens inre är fullt av guld och granit. -
Hej, du kan dina saker! Vad vill du helst bliva? En kunskapsrik dykare. - Men
vet du ocks  att detta är mycket sv rt? - Ja, men jag kan spela biljard och har
en god assuransspruta. - Därtill fordras dock även kunskap i levande spr k. Kan
du n gra s dana? - Endast tyska och Döda spr k - Detta är ju även nog. Men
varför ser du s  p  din fot? - Jag tänker p  t ens ben. - Bra! Vad liknar dem? -
Norrskenet. - Huru s ? - Ty de inneh lla b da naturens hemlighet. Särdeles
riktigt. Känner du n gon kejsare? - Ja, Klumbumbus. - Vet du hans dödssätt? -
Nej, men ett svin i Barkaryd avled p  grund av en finnes avrivande. - Mycket
rätt! Nu m ste jag lämna dig, ty jag skall ila till min bäste vän. - Det är
Falstaff. D  följer jag med vördnad.


--------------------------------------------------------------------------------
[Envar sin egen professor, del 1.]
[About the author]
[English Homepage]
[Svensk bassida]
[Origo menu] 

--------------------------------------------------------------------------------
Noter:

1 Adrians moders förklaring härav: "Troligen har märren försett sig p  Ni, d  Ni
n gon g ng t gade genom Nis ladug rd." [Tillbaka]

2 Jfr kap. Meteorologi etc. [Tillbaka]

3 Som Polen numera tillhör Ryssland, kan man icke tala om Neckens polska.
[Tillbaka]

4 Ryskarnes adelsmän. [Tillbaka]

5 Se dessutom kap. Konst. [Tillbaka]

6 Betyder: En indisk mössmakares sorg över eskim ernas andliga st ndpunkt.
[Tillbaka]

7 Misstag! Även kackerlacka. Sättarens anm. Mitt enda misstag. Falstaff.
[Tillbaka]

8 I fonetiken kallad quadrilabial inhalations-smack. [Tillbaka]


--------------------------------------------------------------------------------
Not: Axel Wallengren föddes i Lund 1865 och tog sin fil. kand. där 1886. S väl
 ttiotalist som romantiker utgav han n gra allvarligt menade arbeten, t.ex.
"Boh me och idyll" och "En ensam". 
Dessa har nu nästan helt fallit i glömska. Det är i stället den för oss
p fallande moderna humorn i de böcker han publicerade under pseudonymen
Falstaff, fakir, som har överlevt.  r 1894 utgavs "En hvar sin egen gentleman",
en "oumbärlig handbok i fara och frid", och samma  r kom En hvar sin egen
professor.  ret därp  kom "Lyckans lexikon". Wallengren dog blott trettioett rig
 r 1896.
Hans humor föregriper i m ngt och mycket v r tids parodier, där mediet, formen,
gestiken, i nästan högre grad än det egentliga inneh llet, blir förem l för
ridikylen. Hasse tage, Blandaren och m nga andra torde ha inspirerats av den
allvetande fakiren. Monty Python-gänget läste väl knappast Wallengren, men
driften med beskäftig pekpinnementalitet och sensibiliteten, känslan för över-
och undertoner i det som parodieras, är klart besläktade.
Jag kan tänka mig att n gon reagerar mot fakirens nu otidsenliga - d  tidsenliga
- referenser till "negressiska" och liknande etniska uttryck. Att som nutida
redaktör censurera s dant, vore ett enkelt sätt att tillfredsställa samvetet,
men tvivelaktigt, eftersom det byter ut en intolerans mot en annan. Jag vill
inte vara med i den p g ende rörelse som redigerar om (förfalskar!) t.ex. H C
Andersen eller Astrid Lindgren. Det skrivna f r st . /KET

Note: "Falstaff, fakir" pen-name for Axel Wallengren (1865-1896). Belonging to
the Romantic era, he wrote some serious pieces, for instance "Boh me and Idyll"
and "A Loner". Those are now forgotten, and Wallengren is remembered chiefly for
his humorous works, of which En hvar sin egen professor (appr. "Be your own
professor") from 1894 is one, a parody of some of the encyclopedic and
educational works of his time.

--------------------------------------------------------------------------------

***