Man kan därmed mäta trygghetsnarkomanien i ett land genom att värdera hur benäget folket är att gå emot överstatliga påbud. Efter att jag skrev min artikel om det nationella paniksyndromet ombads jag att debattere frågan i radions Studio Ett. Jag träffada då en kvinna från Polen som undrade varför jag skrivit som jag gjort. Hon kunde inte alls förstå vad det var som var problemet.

Varför bryr du dig om barnen ska ha cykelhjälm eller inte, undrade hon. Det bestämmer väl du som du vill ändå.

När jag forsökte argumentera mot henne og påtalade att vi faktisk har en lag som säger att alla cyklister under 15 års ålder måste ha cykelhjälm tittade hon på mig och sa igen:

Varför bryr du dig om det? Det är jo upp til dig.

Sverige har hamnat så djupt i trygghetsnarkomanin att tanken hos den vanlige medborgaren inför ett nytt påbud aldrig är “det där skiter jag i”. Vi accepterar, ibland under protest, men oftast bara rakt av att nu är det nya tider. Staten tar hand om oss. Det finns säkert ett bra skäl till att vi ska bli ända tryggare, tänker vi.

- David Eberhard, I trygghetsnarkomanernas land (2006)