I slutet av maj 1980 hade Olof Palme, Bruno Kreisky från Österrike och den spanske socialistledaren, Felipe Gonzáles besökt Iran som representanter för Socialistinternationalen. Väl hemma i Sverige avlämnade Palme en förhoppningsfull rapport om den islamistiska revolutionen, som då var drygt ett år gammal. Visserligen krävde han att de religiösa inslagen i landets grundlag skulle avlägsnas, men han uttryckte också en allmän optimism om att Iran var på väg mot frihet och demokrati. Dessa missriktade förhoppningar berodde delvis på att revolutionen i Iran till en början hade tyckts utgöra en del av en global rörelse mot demokrati. 1979 hade varit et märkligt år. En efter en hade världens värsta tyranner fallit: Den CIA-stödde shah Mohammad Riza Pahlavi i Iran, folkmördaren Pol Pot i Kambodja, den förryckte ugandiske diktatorn Idi Amin, rasisten Ian Smith i Rhodesia, Nicaraguas korrupte president Somoza, den blodtörstige och brutale kejsaren Bokassa i Centralafrika och Syd-koreas starke man Park Chung Hee. Sjuttiotalet hade slutat med stora förhoppningar om att världen var på väg mot större frihet och fredligar förhållanden under det kommande decenniet.

- Henrik Berggren, Underbara dagar framför oss, en biografi över Olof Palme (2010)

Precis som den socialdemokratiska välfärdsstaten var Astrid Lindgrens författarskap grundat i en stark protestantisk jämlikhetstradition. Som hon såg det skulle föräldrer skapa trygghet för sina barn men för övrigt hålla sig i bakgrunden. Förebilden var hennes egen uppväxt. Hennes foräldrar hade alltid funnits til hands för barnen, mindes hon, “om vi behövde dem, men annars [låtit] oss fritt og lyckligt skala omkring …” Föräldramakten i hennes böcker är oftast frånvarande eller ytterst väl dold. När Lotta, Ronja och andra huvudpersoner flytter hemifrån, beger sig ut på änventyr eller begår andra brott mot den sociala ordningen är det sällan någon som hindrar dem. Men samtidigt, och kanske lite paradoxalt, förutsätter denna frihet en stor social stabilitet i det omkringliggande samhället. Lagen och den moraliska ordningen finns alltid i bakgrunden – samt några kloka vuxna som kan gripa in när saker och ting går över styr. Detta budskap om trygghet som en förutsättning för frihet liknade i hög grade Olof Palmes tro på att det starka samhället kunde göra medborgarna mer självständiga. Den föräldralösa Pippi Långstrump var på många sätt den idealtypiska medborgaren i den svenska välfärdsstaten: en autonom individ utan historiska band bakåt i tiden vars frihet garanteras av en kappsäck med gullpengar att ösa ur vid behov.

- Henrik Berggren, Underbara dagar framför oss, en biografi över Olof Palme (2010)

Men även Palmes sociala bakgrund provocerade. Det var inte främst det att han, som det ibland sagts, var en klassförrädara. Det översta högborgerliga skiktet i Sverige, som Palme kom från, utgjorde bara en liten del av de omkring 40-45 procent av svenska medborgara som röstade på oppositionspartierna. Historiskt sett hade den svenska medelklassen klämts mellan den gamle ämbetsmannaeliten som styrte landet fram til demokratins genombrott och den socialdemokratiska arbetarrörelse som dominerat seda trettiotalet. För en stor del av den svenska borgerligheten var inte Palme en förlorad son utan en kombination av två för dessa grupper negative företeelser: arbetarrörelsens kollektive kraft och överklassens arrogans. Bönder, småföretagare, folkskollärare, lägre tjänstman och andra som framför allt röstade på Bondeförbundet och Folkpartiet kände ingen särskild samhörighet med de kretsar Palme kom ifrån. Hans sociala bakgrund togs ofta upp. Vad vet vi egentligen om Palme, frågade en liberal ledarskribent: “inte så mycket mer än att det av överklassynglingen från Östermalm uppenbarligen blivit en skicklig polemiker.” Modernitet ovanifrån har en tendens att framkalla reaktion underifrån.

- Henrik Berggren, Underbara dagar framför oss, en biografi över Olof Palme (2010)

I jämförelse me det krigsdrabbade Europa var Sverige en idyll i övergången mellan fyrtio- og femtiotal. I Sverige stod husen kvar, tågen gick och de frikallade soldaterna skrek inte på nätterna i ångstfyllda mardrömmar. “Rese i ett oförstört land” var rubriken på ett entusiastisk reportage i Hamburgtidningen Sonntagsblatt 1950 som prisade de dignande smörgåsborden, Stockholms skönhet, det välordnade levernet och den sociala stabiliteten. “Affärerna är fantastiska, allt den brittiska husmodern har drömt om i sex år finnes i överflöd”, berättade succéforfattaren Richard Llewellyn entusiastiskt för den brittiska allmänheten utan minsta underton av bitterhet. Kanske var upplevelsen av krig så fasansfull att den svenska välmågan snarare ingav framtidshopp än verkade provocerande. “Det är som England före kriget”, menade Daily Mail, “fast bättre”, medan Sonntagsblatts korrespondent kände sit tillbakakastad till “barndomsdagarna före första världskriget”. Sveriges närmre grannar, framför allt Norge, som fått betala en del av priset för att Sverige hållit sig utanför kriget, var dock mindre hänförda. Svenskar som turistade i Norge åren efter krigen kunde få hakkors ristade på sine bilar och ansättas av hårda anklagelser för att vara krigsprofitörer.

- Henrik Berggren, Underbara dagar framför oss, en biografi över Olof Palme (2010)

Selv sentrale folk i Arbeiderpartiet og AUF var på vakt mot “misbruk” av sovjetiske dissidenter, som her ved nåværende finansminister Sigbjørn Johnsen:

“Det som fremdeles blir slått hardt ned på, er såkalt ondsinnet propaganda mot sovjetstaten. I den forbindelse er det forstemmende å notere hvilken rolle Solsjenitsyn har spilt for reaksjonære krefter i vårt eget land når det gjelder ensidig å trekke fram negative sider ved det sovjetiske samfunn. Særlig når en har notert hvilke syn den samme Solsjenitsyn har på visse utenrikspolitiske spørsmål. … Imidlertid virker det som om Solsjenitsyn – som har vært dyktig til å skaffe seg presse i vesten – har meget begrenset støtte i det sovjetiske folk.”

Sitatet er sakset fra Sigbjørn Johsens reisebrev etter at en AUF-delegasjon hadde besøkt Sovjet i 1976. Med på turen var også Anne Lise Bakken. Det kan være på sin plass å lure på hvordan Johnsen kunne være så sikker på at Solzjenitsyn mangler støtte i folket. Kunne han diskutere dette fritt med russiske borgere i Moskvas gater? Uttalelsene vitner om mangel på forståelse for det sovjetiske systemet (eventuelt manglende vilje til å forstå). Og på dette tidspunktet var Johnsen 26 år og ingen uvitende jypling – snarere en ung mann som så det han ville se, guidet av representanter for russiske myndigheter.

- Bård Larsen, Idealistene (2011)

Medløperi og totalitarismeapologetikk i etterkrigstiden er nesten utelukkende et venstrefenomen. Det siste av naturlige årsaker, siden de aller fleste totalitære stater etter Hitler og Mussolini har vært kommunistiske eller pseudokommunistiske. Høyresiden hadde sine galninger de også, men de var som regel for intellektuelle dverger å regne (blant annet ble to medlemmer av Unge Høyre ekskludert på 1980-tallet fordi de støttet Pinochet). Perifere erkekonservative, og kanskje aller mest i Anders Langes parti, bedrev apologetikk overfor autoritære antikommunistiske regimer, som Sør-Afrika og Franco-Spania. Næringslivsledere snuste på Ceausescu og andre kommunistledere i jakten på nye markeder. Den lemfeldige og umoralske omgangen med diktaturene i Hellas, Spania og Portugal (enkelte sjeler gjorde ett poeng av at det var et riktig anti-kommunistisk forehavende å reise på ferie til disse landen).  Men ingen sentral organisasjon sto bak dem, og de preget ikke en hel generasjon, slik den radikale venstresiden gjorde. Jeg har fremdeles til gode å høre historier om konservative som hadde plakater av Franco på veggen, eller en gipsbyste av Batista i bokhyllen (men man skal aldri si aldri).

Venstresidens medløpere er av en helt annen og normsettende dimensjon. De beste fra flere generasjoner – dyktige, smarte folk – lot seg underkaste en renhetslengsel og politiske utopisme som gjorde dem blinde og religiøse. For ikke å si forbløffende kyniske.

- Bård Larsen, Idealistene (2011)

The comparative cheapness of air power, versus manpower, had been demonstrated first in Somaliland, then in Afghanistan. In Somaliland, Mullah Mohammed bin Abdullah Hassan, inspired by memories of the Mahdi’s holy war with the British in the times of General Gordon, excited a huge following. He claimed magical powers. His followers believed that he could push whole towns into the sea with his feet. No fewer than four British expeditions were mounted against him between 1904 and 1918, killing thousands of the mullah’s men and expensively engaging thousands of British troops. On 21 January 1920 the first RAF bombing raid was sent against him at Medishe. A mere 36 officers, with 189 enlisted men and one flight of six DH9 bombers, visited the mullah’s fort twice daily. Within a month, the mullah had escaped to Abyssinia and the RAF men were back in Britain. The total of British casualties was two native soldiers. Churchill told the House of Commons that it would have cost £6 million to mount a conventional land assault on the mullah; the RAF campaign had cost £70,000.

The emir of Afghanistan was the next to be subjected to RAF bombing raids. In 1919 he had declared jihad against British troops in the North West Frontier of India. The RAF shipped one Handley Page V/1500 bomber to Kabul, where it dropped four 112-pound and sixteen 20-pound bombs. ‘Napoleon’s presence was said to be worth an army corps, but this aeroplane seems to have achieved more than 60,000 men did,’ wrote Basil Liddell Hart.

- A. N. Wilson, After the Victorians (2005)

When an artist dies young there is a tendency to overpraise. Pound, however, was not given to that tendency. He saw in Gaudier ‘the most absolute case of genius I’ve ever run into’. What makes this death so continuingly haunting is that Gaudier-Brzeska’s vision of Europe, its art, its culture, and the moment it had reached, was not at variance with the war which killed him. Quite the contrary. The anti-war poets and artists of this period tended either to be of poor artistic capability or to be retrospetive in their hatreds – or both. Gaudier-Brzeska, hideously in tune with his times, embraced the struggle and saluted the violence. The huge numbers being slaughtered reduced the sense of each and every person being of unique value. As in modernist sculptures, men became almost indistinguishable from the tanks or submarines in which they set out to destroy one another, bringing about deaths in numbers which had hitherto only been known in slaughterhouses. From the nameless cannon-fodder arose an inevitable of vision of humanity as something less than what it had once been – of people as ‘the masses’, scarcely distinguishable from one another. They awaited men of genius to lead or inspire them.

- A. N. Wilson, After the Victorians (2005)

The etiolated lyrics of the English Edwardian poets, followed by the feeble poetic productions of the years which followed, should sound a warning note; something has gone out of the mixture. We are drinking a martini cocktail in which someone has forgotten to put the spirits. Yeats, speaking of the high horse in whose saddle Homer rode, found it in his day to be ‘riderless’.

It was this fact which the young Ezra Pound, however tiresome he might seem to us, could feel. It was something much more than the mere coincidence, which happens every few decades in any literary culture, that apart from the Irishman Yeats and the old Thomas Hardy there were so few poets of any stature writing in Britain in 1908. It was something much deeper than that. Something had died in the night, and no one had noticed.  We are told that the Edwardian period was some kind of glory age, the last summer afternoon before the storm, the brightly lit house party before they all went to die in the mud. Of course on sees how such a perception can be formed. But it might be truer to say that the culture which could allow itself to move into the First World War was one which was already moribund, morbid.

- A. N. Wilson, After the Victorians (2005)

On the arrival of a batch of Armenians at Deir-el-Zûr from Ras-el-Ain, the Mutesarrif desired to choose a servant-girl from amongst the women. His eye fell on a handsome girl, and he went up to her, but on his approach she turned white and was about to fall. He told her not to be afraid, and ordered his servant to take her to his house. On returning thither he asked the reason for her terror of him, and she told him that she and her mother had been sent from Ras-el-Ain in charge of a Circassian gendarme, many other Armenian women being with them. On the way, the gendarme called her mother, and told her to give him her money, or he would kill her; she said she had none, so he tortured her till she gave him six liras. He said to her: “You liar! You [Armenians] never cease lying. You have seen what has befallen, and will befall, all Armenians, but you will not take warning, so I shall make you an example to all who see you.” Then he cut off her hands with his dagger, one after the other, then both her feet, all in sight of her daughter, whom he then took aside and violated, whilst her mother, in a dying state, witnessed the act. “And when I saw you approach, I remembered my mother’s fate and dreaded you, thinking that you would treat me as the gendarme treated my mother and myself, before each other’s eyes.”

- Fa’iz El-Ghusein, Martyred Armenia (1917)