Joe Abercrombie – The Heroes (2011)

Abercrombie has a nice setup portraying the foultasting underside of fantasy conventions, from epic quests in the First Law trilogy to vengeance in Best Served Cold, and now warfare in The Heroes.  It’s brutal, but there’s a humaneness at bottom that keeps this from being just 500 pages of blood&gore.  Abercrombie is a cynic, but in an older sense of someone who skewers pretension while still having the courage to believe in something himself.  The depressingly ugly events of his world play out against a sense that goodness is possible, if you choose it.

Recommended: Yes.

Henrik Jensen – Ofrets århundrede (1998)

The break-up of social order and tradition has resulted in a society where individuals find meaning by identifying themselves with the victims of 20th century catastrophies.

Read: 50 pages

Recommended: No. Partly because I don’t find his cultural conservatism a relevant approach to victimology, and partly because he bases an entire chapter on the social theories of Johan Galtung.

Jerome K. Jerome – Idle Ideas in 1905 (1905)

The amused thoughts of a useless person, balancing on the edge of being interesting because they’re old, but I pity his contemporaries.

Read: Five chapters.

Recommended: No.

David Eberhard – I trygghetsnarkomanernas land (2006)

Secular fear of death combined with the modern world’s unprecedented ability to make us safer has made us addicted to safety.  We’re unable to properly evaluate risks, and will sacrifice anything for another fix of feeling safe, slaves to our addiction.  Eberhard insists that there is nothing partisan in his attack, and he’s right that safety addicts are found in all prosperous societies, but given how strongly the Scandinavian form of this phenomenon is connected with the social democratic welfare state, this book is basically a manifesto for the Right.

Recommended: Yes.  Almost obligatory.  This is the sort of book non-paternalists ought to slam down on the table and say “This. This what we believe.”

Sharon Begley – Train Your Mind, Change Your Brain (2007)

Not the proper book on neuroplasticity I’m looking for, but smarter than the self-helpish title implies. Foreword by the Dalai Lama, but at least it’s not Gladwell, and it is actually appropriate: Begley investigates how neurological research and cognitive behavioral therapy plausifies the Buddhist belief that the mind can use meditation to change itself.  It has the usual popsci anecdotes, (complete with evil old guard defending dogma against Frightening New Ideas), but what it also does is illuminate my personal experience with meditation, introspection and attention.  I know there’s something happening here, in a nexus science, religion and philosophy arrive at from different angles, and I want to know what it is.

Recommended: I suppose.  For now.  Caution: These ideas leave you with fewer excuses.

Trots att paniken verkar sprida sig kors och tvärs med allt högre fart finns det möjligheter att bryta den självgenererande utvecklingen mot ett övertryggt samhälle. De grundläggande förutsättningarna för att stoppa epidemin är givna. Tillspetsat kan man sammanfatta det med följande deviser:

- Vi ska alla dö.

- Vi kan inte skylla ifrån oss.

- Det var inte sämre förr; de allra flesta överlevde även innan alla trygghetsdekret kom.

- Det är farligt att leva, men om man undviker allt kan man lika gärna vara död.

- Bara för att den som är bättre blir sämre innebär det inte att den som var dålig från början blivit bättre.

- Om man inte tävlar inom det som är samhällsnyttigt så tävlar man om något annat.

- Kravlöshet är inte tecken på säkerhet.

Och anledningen till att vi måste stoppa utvecklingen är att den inte leder till ett bättre liv för oss, tvärtom. Något som kan samanfattas med följande konstateranden:

- Trygghet är farligt i för stora proportioner.

- Nationalpanik kan inaktivera og därmed “förslava” befolkningen.

Så för att inte hamna i en trygghetsslaveri måste vi alla tänka oss noga för. Varje gång man ställs inför något nytt dekret som uppmanar oss til försiktighet, om det så gäller våra barn, vårt jobb eller någit vi håller på med på fritiden, så måste vi ifrågasätta. Det bästa sättet att stoppa paniken är att ifrågasätte den.

- David Eberhard, I trygghetsnarkomanernas land (2006)

Man kan därmed mäta trygghetsnarkomanien i ett land genom att värdera hur benäget folket är att gå emot överstatliga påbud. Efter att jag skrev min artikel om det nationella paniksyndromet ombads jag att debattere frågan i radions Studio Ett. Jag träffada då en kvinna från Polen som undrade varför jag skrivit som jag gjort. Hon kunde inte alls förstå vad det var som var problemet.

Varför bryr du dig om barnen ska ha cykelhjälm eller inte, undrade hon. Det bestämmer väl du som du vill ändå.

När jag forsökte argumentera mot henne og påtalade att vi faktisk har en lag som säger att alla cyklister under 15 års ålder måste ha cykelhjälm tittade hon på mig och sa igen:

Varför bryr du dig om det? Det är jo upp til dig.

Sverige har hamnat så djupt i trygghetsnarkomanin att tanken hos den vanlige medborgaren inför ett nytt påbud aldrig är “det där skiter jag i”. Vi accepterar, ibland under protest, men oftast bara rakt av att nu är det nya tider. Staten tar hand om oss. Det finns säkert ett bra skäl till att vi ska bli ända tryggare, tänker vi.

- David Eberhard, I trygghetsnarkomanernas land (2006)

Att vara ensam är kanske något av det svenskaste man kan vara. Tidigare fanns det någon form av värdighet i ensamheten. Och i vissa glesbygdsområden är det fortfarande så. Mannen från vidderna behöver ingen och anses därför traditionellt sett stark. Problemet med den schablonen är att för att den ska vara sann krävs det att man besitter en enorm inre trygghet. En trygghet skapad av förvissningen om att man klarar allt (och kanske lite av den karga otrygga miljön). Alltså något som uppstår ur en machokultur som är så politiskt inkorrekt att det knappt ens går att ta den som exempel utan att stöta sig med alla.

Den oheliga alliansen mellom en ökad trygghetsönskan och den svenskaste av alla svenska ensamheter ger däremot olyckliga människor. De svaga, som samhället säger sig vilja skydda, blir ensammast av alla. De har nämligen fått lära sig att de blir omhändertagna, men likafullt står de ensamma. ..

Isoleringen som självvald företeelse ger sinnesfrid, men som något vi påtvingas är den förödande. Och en viktig orsak til påtvingad isolering är rädsla. Rädsla för krav, rädsla för döden, rädsla för våldtäktsmän eller rädsla för att förlora trygghet.

Men kraven finns ändå alltid, vare sig vi vill eller inte. Döden er oundviklig och farliga situationer kan vi inte undvika. Och trygghet som grundtilstånd skapar otrygghet snarare än skyddar mot det, för tryggheten kan aldrig finnas hele tiden.  För att man ska känna verklig trygghet måste man därför kunna vila i det otrygga.

- David Eberhard, I trygghetsnarkomanernas land (2006)

Vi måste alltså successivt lära oss hur man hanterar motgångar og hur farliga situationer ska bemästras. Kommer erfarenheten plötsligt, kan det leda till skador. Hur vi är rustade då er alltså helt avgörande för vår förmåga att gå vidare.  Detta är viktigt i uppfostran och inte minst i skolan. Och det är därför vi tidligt måste lära oss att hantera konkurrens, stress och riskfyllda situationer. Utan ett sammanhang där dessa komponenter finns naturligt blir vi sårbara för småsaker.

Under den senaste tiorsperioden har begreppet “utbrändhet” dykt upp. Fenomenet diskuteras ständigt och vi frågar oss vad vi ska göra åt det. I de allra fleste fall rör det sig emellertid inte om det som man fysiologiskt skulle kalla “utbrändhet”, eller mer korrekt utmattningsdepression. Utmattningsdepression karaktäriseras av att man hamnat i situationer när varje handling leder till ett oönskat resultat. Utvecklingen sker under mycket lång tid och har en del fysiologiskt mätbara effekter.

Uppemot nittio procent av de fall som sägs vara sjukskrivna för “utbrändhet” kan snarare förklaras av att personen inte utvecklat förmågan att stå ut med motgångar och tristess.  När den tjugoettåriga kassörskan på Coop säger att hon är utbränd är det ett tecken på att hon inte lärt sig att livet inte alltid är kul, att det stundtals är meningslöst men att man måste försörja sig. En okunskap som följer av att man är van vid att staten ska ta hand om en. En beskrivelse som kommer av att alla tror att de ska vara huvudrollsinnehavare i en dokusåpa.

- David Eberhard, I trygghetsnarkomanernas land (2006)