Ideologin inom psykoanalysen och efterföljande terapiformer av psykodynamiskt slag präglas av att man måste vara uppmärksam på sitt undermedvetna för att undvika att det senare kommer att jaga en igenom livet. Rädslan blir därmed alltid närvarande under ytan. Genom att följa den devisen har man stängt dörren för många funktionella lösningsstrategier. Den australiske psykiatern Derrick Silove gjorde strax efter Östtimors självständighetskrig 2000 en undersökning på befolkningen där man kunde konstatera att cirka 35 procent hade symptom på posttraumatiskt stressyndrom, ett tilstånd som uppkåmmer efter att man utsatts för stora trauman (som till exempel tortyr) och som garanterat lämnar spår i hjärnan. Detta är inte förvånansvärt, och likartade siffror kan man se efter i stort sett alla krig. Det som var anmärkningssvärt var att man vid en ny undersökning 2004 fann at frekvensen av PTSD i befolkningen gått ner till i stort sett noll procent. Anledning var förmodligen att man funnit en sammanhang ocn en mening. Man hade då inte tid att grubbla över det man varit med om. Ett förträffligt sätt att lära sig att hantera obehaglige upplevelser.
Det undermedvetna verkade alltså inte spela någon roll. Faktum är att det inte heller finns andra belagg för att man ska älta det som har varit. Tvärtom talar det meste för att det er betydligt mer givande att efter en panikattack helt enkelt avleda sig själv och tänka tanken att “det var inget att bry sig om”, än att försöka förklara varför man fick attacken. Det är också delvis så man arbetar innom kognitiv beteendeterapi.
- David Eberhard, I trygghetsnarkomanernas land (2006)
