Men även Palmes sociala bakgrund provocerade. Det var inte främst det att han, som det ibland sagts, var en klassförrädara. Det översta högborgerliga skiktet i Sverige, som Palme kom från, utgjorde bara en liten del av de omkring 40-45 procent av svenska medborgara som röstade på oppositionspartierna. Historiskt sett hade den svenska medelklassen klämts mellan den gamle ämbetsmannaeliten som styrte landet fram til demokratins genombrott och den socialdemokratiska arbetarrörelse som dominerat seda trettiotalet. För en stor del av den svenska borgerligheten var inte Palme en förlorad son utan en kombination av två för dessa grupper negative företeelser: arbetarrörelsens kollektive kraft och överklassens arrogans. Bönder, småföretagare, folkskollärare, lägre tjänstman och andra som framför allt röstade på Bondeförbundet och Folkpartiet kände ingen särskild samhörighet med de kretsar Palme kom ifrån. Hans sociala bakgrund togs ofta upp. Vad vet vi egentligen om Palme, frågade en liberal ledarskribent: “inte så mycket mer än att det av överklassynglingen från Östermalm uppenbarligen blivit en skicklig polemiker.” Modernitet ovanifrån har en tendens att framkalla reaktion underifrån.

- Henrik Berggren, Underbara dagar framför oss, en biografi över Olof Palme (2010)