Precis som den socialdemokratiska välfärdsstaten var Astrid Lindgrens författarskap grundat i en stark protestantisk jämlikhetstradition. Som hon såg det skulle föräldrer skapa trygghet för sina barn men för övrigt hålla sig i bakgrunden. Förebilden var hennes egen uppväxt. Hennes foräldrar hade alltid funnits til hands för barnen, mindes hon, “om vi behövde dem, men annars [låtit] oss fritt og lyckligt skala omkring …” Föräldramakten i hennes böcker är oftast frånvarande eller ytterst väl dold. När Lotta, Ronja och andra huvudpersoner flytter hemifrån, beger sig ut på änventyr eller begår andra brott mot den sociala ordningen är det sällan någon som hindrar dem. Men samtidigt, och kanske lite paradoxalt, förutsätter denna frihet en stor social stabilitet i det omkringliggande samhället. Lagen och den moraliska ordningen finns alltid i bakgrunden – samt några kloka vuxna som kan gripa in när saker och ting går över styr. Detta budskap om trygghet som en förutsättning för frihet liknade i hög grade Olof Palmes tro på att det starka samhället kunde göra medborgarna mer självständiga. Den föräldralösa Pippi Långstrump var på många sätt den idealtypiska medborgaren i den svenska välfärdsstaten: en autonom individ utan historiska band bakåt i tiden vars frihet garanteras av en kappsäck med gullpengar att ösa ur vid behov.

- Henrik Berggren, Underbara dagar framför oss, en biografi över Olof Palme (2010)