I slutet av maj 1980 hade Olof Palme, Bruno Kreisky från Österrike och den spanske socialistledaren, Felipe Gonzáles besökt Iran som representanter för Socialistinternationalen. Väl hemma i Sverige avlämnade Palme en förhoppningsfull rapport om den islamistiska revolutionen, som då var drygt ett år gammal. Visserligen krävde han att de religiösa inslagen i landets grundlag skulle avlägsnas, men han uttryckte också en allmän optimism om att Iran var på väg mot frihet och demokrati. Dessa missriktade förhoppningar berodde delvis på att revolutionen i Iran till en början hade tyckts utgöra en del av en global rörelse mot demokrati. 1979 hade varit et märkligt år. En efter en hade världens värsta tyranner fallit: Den CIA-stödde shah Mohammad Riza Pahlavi i Iran, folkmördaren Pol Pot i Kambodja, den förryckte ugandiske diktatorn Idi Amin, rasisten Ian Smith i Rhodesia, Nicaraguas korrupte president Somoza, den blodtörstige och brutale kejsaren Bokassa i Centralafrika och Syd-koreas starke man Park Chung Hee. Sjuttiotalet hade slutat med stora förhoppningar om att världen var på väg mot större frihet och fredligar förhållanden under det kommande decenniet.

- Henrik Berggren, Underbara dagar framför oss, en biografi över Olof Palme (2010)