Trots att paniken verkar sprida sig kors och tvärs med allt högre fart finns det möjligheter att bryta den självgenererande utvecklingen mot ett övertryggt samhälle. De grundläggande förutsättningarna för att stoppa epidemin är givna. Tillspetsat kan man sammanfatta det med följande deviser:

- Vi ska alla dö.

- Vi kan inte skylla ifrån oss.

- Det var inte sämre förr; de allra flesta överlevde även innan alla trygghetsdekret kom.

- Det är farligt att leva, men om man undviker allt kan man lika gärna vara död.

- Bara för att den som är bättre blir sämre innebär det inte att den som var dålig från början blivit bättre.

- Om man inte tävlar inom det som är samhällsnyttigt så tävlar man om något annat.

- Kravlöshet är inte tecken på säkerhet.

Och anledningen till att vi måste stoppa utvecklingen är att den inte leder till ett bättre liv för oss, tvärtom. Något som kan samanfattas med följande konstateranden:

- Trygghet är farligt i för stora proportioner.

- Nationalpanik kan inaktivera og därmed “förslava” befolkningen.

Så för att inte hamna i en trygghetsslaveri måste vi alla tänka oss noga för. Varje gång man ställs inför något nytt dekret som uppmanar oss til försiktighet, om det så gäller våra barn, vårt jobb eller någit vi håller på med på fritiden, så måste vi ifrågasätta. Det bästa sättet att stoppa paniken är att ifrågasätte den.

- David Eberhard, I trygghetsnarkomanernas land (2006)

Man kan därmed mäta trygghetsnarkomanien i ett land genom att värdera hur benäget folket är att gå emot överstatliga påbud. Efter att jag skrev min artikel om det nationella paniksyndromet ombads jag att debattere frågan i radions Studio Ett. Jag träffada då en kvinna från Polen som undrade varför jag skrivit som jag gjort. Hon kunde inte alls förstå vad det var som var problemet.

Varför bryr du dig om barnen ska ha cykelhjälm eller inte, undrade hon. Det bestämmer väl du som du vill ändå.

När jag forsökte argumentera mot henne og påtalade att vi faktisk har en lag som säger att alla cyklister under 15 års ålder måste ha cykelhjälm tittade hon på mig och sa igen:

Varför bryr du dig om det? Det är jo upp til dig.

Sverige har hamnat så djupt i trygghetsnarkomanin att tanken hos den vanlige medborgaren inför ett nytt påbud aldrig är “det där skiter jag i”. Vi accepterar, ibland under protest, men oftast bara rakt av att nu är det nya tider. Staten tar hand om oss. Det finns säkert ett bra skäl till att vi ska bli ända tryggare, tänker vi.

- David Eberhard, I trygghetsnarkomanernas land (2006)

Att vara ensam är kanske något av det svenskaste man kan vara. Tidigare fanns det någon form av värdighet i ensamheten. Och i vissa glesbygdsområden är det fortfarande så. Mannen från vidderna behöver ingen och anses därför traditionellt sett stark. Problemet med den schablonen är att för att den ska vara sann krävs det att man besitter en enorm inre trygghet. En trygghet skapad av förvissningen om att man klarar allt (och kanske lite av den karga otrygga miljön). Alltså något som uppstår ur en machokultur som är så politiskt inkorrekt att det knappt ens går att ta den som exempel utan att stöta sig med alla.

Den oheliga alliansen mellom en ökad trygghetsönskan och den svenskaste av alla svenska ensamheter ger däremot olyckliga människor. De svaga, som samhället säger sig vilja skydda, blir ensammast av alla. De har nämligen fått lära sig att de blir omhändertagna, men likafullt står de ensamma. ..

Isoleringen som självvald företeelse ger sinnesfrid, men som något vi påtvingas är den förödande. Och en viktig orsak til påtvingad isolering är rädsla. Rädsla för krav, rädsla för döden, rädsla för våldtäktsmän eller rädsla för att förlora trygghet.

Men kraven finns ändå alltid, vare sig vi vill eller inte. Döden er oundviklig och farliga situationer kan vi inte undvika. Och trygghet som grundtilstånd skapar otrygghet snarare än skyddar mot det, för tryggheten kan aldrig finnas hele tiden.  För att man ska känna verklig trygghet måste man därför kunna vila i det otrygga.

- David Eberhard, I trygghetsnarkomanernas land (2006)

Vi måste alltså successivt lära oss hur man hanterar motgångar og hur farliga situationer ska bemästras. Kommer erfarenheten plötsligt, kan det leda till skador. Hur vi är rustade då er alltså helt avgörande för vår förmåga att gå vidare.  Detta är viktigt i uppfostran och inte minst i skolan. Och det är därför vi tidligt måste lära oss att hantera konkurrens, stress och riskfyllda situationer. Utan ett sammanhang där dessa komponenter finns naturligt blir vi sårbara för småsaker.

Under den senaste tiorsperioden har begreppet “utbrändhet” dykt upp. Fenomenet diskuteras ständigt och vi frågar oss vad vi ska göra åt det. I de allra fleste fall rör det sig emellertid inte om det som man fysiologiskt skulle kalla “utbrändhet”, eller mer korrekt utmattningsdepression. Utmattningsdepression karaktäriseras av att man hamnat i situationer när varje handling leder till ett oönskat resultat. Utvecklingen sker under mycket lång tid och har en del fysiologiskt mätbara effekter.

Uppemot nittio procent av de fall som sägs vara sjukskrivna för “utbrändhet” kan snarare förklaras av att personen inte utvecklat förmågan att stå ut med motgångar och tristess.  När den tjugoettåriga kassörskan på Coop säger att hon är utbränd är det ett tecken på att hon inte lärt sig att livet inte alltid är kul, att det stundtals är meningslöst men att man måste försörja sig. En okunskap som följer av att man är van vid att staten ska ta hand om en. En beskrivelse som kommer av att alla tror att de ska vara huvudrollsinnehavare i en dokusåpa.

- David Eberhard, I trygghetsnarkomanernas land (2006)

Ideologin  inom psykoanalysen och efterföljande terapiformer av psykodynamiskt slag präglas av att man måste vara uppmärksam på sitt undermedvetna för att undvika att det senare kommer att jaga en igenom livet. Rädslan blir därmed alltid närvarande under ytan. Genom att följa den devisen har man stängt dörren för många funktionella lösningsstrategier. Den australiske psykiatern Derrick Silove gjorde strax efter Östtimors självständighetskrig 2000 en undersökning på befolkningen där man kunde konstatera att cirka 35 procent hade symptom på posttraumatiskt stressyndrom, ett tilstånd som uppkåmmer efter att man utsatts för stora trauman (som till exempel tortyr) och som garanterat lämnar spår i hjärnan. Detta är inte förvånansvärt, och likartade siffror kan man se efter i stort sett alla krig. Det som var anmärkningssvärt var att man vid en ny undersökning 2004 fann at frekvensen av PTSD i befolkningen gått ner till i stort sett noll procent. Anledning var förmodligen att man funnit en sammanhang ocn en mening. Man hade då inte tid att grubbla över det man varit med om. Ett förträffligt sätt att lära sig att hantera obehaglige upplevelser.

Det undermedvetna verkade alltså inte spela någon roll. Faktum är att det inte heller finns andra belagg för att man ska älta det som har varit. Tvärtom talar det meste för att det er betydligt mer givande att efter en panikattack helt enkelt avleda sig själv och tänka tanken att “det var inget att bry sig om”, än att försöka förklara varför man fick attacken. Det är också delvis så man arbetar innom kognitiv beteendeterapi.

- David Eberhard, I trygghetsnarkomanernas land (2006)

Men innerst inne vet vi alla att vi inte är odödliga. Samhället agerar däremot ständigt som om vi, bare vi undviker allt som kanskje tar kål på oss, faktisk aldrig skal dö. Så är det i Sverige, men också i andre länder. Det är ett i allt väsentligt internationellt fenomen som kan ses i stora delar av västvärlden.

Det finns faktisk fler psykiatriske diagnoser som på andra sätt illustrerar statens patologiska ageranden.  Jag var en gang på en mycket bra föreläsning av en amerikansk psykiater som var specialiserad på hypokondri. Hon liknade den omåttliga rädslan for sjukdomer och död som hypokondrikerna har vid en slags försäkring. Man kan tänka sig att man tar en försäkring som täcker allt. Det finnes ingen finstilt text, den gäller vid kärnvapenkrig, naturkatastrofer av alla slag, angrepp från utomjordingar och allt annat. Problemet med försäkringen är att premien måste bli hutlöst dyr. Annars skulle företaget gå i konkurs vid stora katastrofer. Hypokondrikeren har tagit denne slags försäkring, men har därmed inte råd att leva i vardagen!

Staten Sverige har gjort likadant. Vi förbjuder allt som kanskje är farligt. Vår försäkring lovar oss oändligt liv om vi bara ser till att täcka in varenda liten fara i vartenda litet skrymsle.  Vår försäkring gäller alt, det finns inget finstilt meddelande som säger att vi kanske ska dö i alla fall och följden är att vi lever tryggare ock längre, men mindre och meningslösare.

- David Eberhard, I trygghetsnarkomanernas land (2006)

Per Bauhn, Dilsa Demirbag-Sten – Till frihetens försvar – en kritik av den normative multikulturalismen (2010)

Multiculturalism is a reality, but normative multiculturalism, a relativistic and collectivist approach to how different cultures should live together, is wrong and dangerous.  A free society must stand on the rights of the individual and on a minimum of shared values.

Read: 30 pages, then skimmed the rest

Recommended: Only if you don’t already agree with the above summary.  I didn’t find their mostly theoretical approach interesting.

Mikhail Bakunin – God and the State (1871/1882)

They weren’t very bright, the anarchists, were they?  I get the impression that their criteria for a plausible social theory was that it could convince their buddies down at the pub.  Fighting for individualism by teaming up with its greatest enemies was also not a proud moment in political strategy.  But their hearts were in the right place.  Except when they were killing people, I mean.  Posterity can be unforgiving that way.

Recommended: Weakly.

William H. Davidow – Overconnected – The Promise and Threat of the Internet (2011)

The kind of book where every chapters opens with an anecdote, and everything is tied together in a single idea.  Rule of thumb: When you have an idea that can be captured completely in a word plus a subtitle, don’t write a book, but a tweet.

Read: 23 pages.

Recommended: No.

Amal Aden – Det skal merkes at de gråter (2011)

There are two ways to be a feminist now: One is to put on a mock-angry expression and repeat the old slogans about hidden power structures and average salary differences, and oh dear what does it really mean to be a feminist these days anyway?, to bored applause from those who remember the glory days.  The other is to stick your nose into questions of violence, rape, mutilation and general douchebaggery in minority cultures, where earlier generations have prepared no answers for you, and where independent thought may have you accused of being, or actually becoming, prejudiced.  And noone will thank you, least of all the women you’re concerned about.  But their daughters might.

Recommended: Yes.

Steve Aylett - The Inflatable Volunteer (1999)

“Though he’d fart like a sailor and stamp on elves when he saw them – and only he did – you couldn’t help but respect the man.”

Recommended: “Stumbling after the lost and damned, a buccaneer to nowhere in deserts of uniform? Alone with the skeleton of a sandwich and his deal with dread?”

Guy Sorman – The Empire of Lies (2006)

Sorman talks to Chinese dissidents to show that, however breathtaking New China may be, it is still a dictatorship.  The Party has all power, and uses it to serve its own interests.  The Communists have rediscovered love of money, but they have no time for human dignity and honesty.  The China they’re building is a morally stunted China, a shadow of its potential.

Recommended: Yes.